Alla vill inte ligga vid poolen utan ha en aktiv semester. Så snöra på dig vandringsskorna och häng med till Kanarieöarna, Turkiet, Madeira, Malta, Marocko och Cypern – god tur!
Luften är krispigt sval och solen har nyss nått över kraterkanten när vi ger oss ut på morgonens tur i vulkanen Teides makalösa månlandskap på Kanarieön Teneriffa.
Teide är med sina 3 718 meter Spaniens högsta berg och toppen snötäckt vintertid. Men i den stora ytterkratern ligger det sällan snö – den som eventuellt fallit smälter oftast snabbt bort i eftermiddagssolen. För även om det skulle vara mulet eller regna vid kusten, solar sig Teides stora krater oftast ovan molnen och från kanten på ytterkratern, runt 2 500 meter över havet, blickar vi ner på det bomullsmjuka molntäcket under oss.
Även om vulkanlandskapet är extremt är vandringen det inte. Med bra stöd för anklarna går det fint även på lösare vulkangrus, bara man tar det piano i de brantaste nerförsluten. Men ju närmare vi kommer middagstid
desto svettigare blir det när det går uppför – väl kompenserat av vidunderliga vyer hela tiden.
Teneriffa är ett riktigt bra vandringsresmål med massor av fina, markerade leder över hela ön. Runt Teides topp finns det gott om dem och det går att vandra ända till toppen. Men då krävs ett tillstånd som måste sökas månader i förväg. Har man inte det får man nöja sig med linbanan upp till 3 555 meter – helst tidigt på förmiddagen då man kan se över till grannön Gran Canaria allra bäst. Även på vulkanens yttre sluttningar finns det fina leder, både över knaggliga lavafält och genom fridfulla tallskogar, där spåren efter tidigare bränder ofta syns på svarta stammar trots att träden mår fint.
Bor man på någon av sydvästkustens kända badorter som Los Cristianos, Playa de las Américas och Los Gigantes har man nära till vandringslederna runt Santiago del Teide, öns högst belägna ort på 925 meters höjd och därför klart svalare än kusten. Normalt sjunker temperaturen med sex grader per tusen höjdmeter – vilket förklarar morgonfrosten på asfaltvägen tvärs över Teides ytterkrater vintertid.
En klassisk vandringstur i närheten av Santiago del Teide går från byn Masca ner till havet där vandrare kan ta båt till Los Gigantes. Enbart nerför kan ju låta lätt, men 900 höjdmeter kan få knäna att skaka. Och båttransporterna är bara för grupper – går man själv har man lika långt upp igen.
Då är det betydligt enklare att vandra femkilometersslingan från El Moledo upp till Degollada del Roque med härliga vyer över den vilda västkusten. På en så pass kort tur finns det gott om tid att titta på floran, många växter har läderartade blad för att behålla fukten i det ökenlika klimatet och mycket blommar redan strax efter nyår.
Medan Teides krater och bergen som omger sydväst- och östkusten är ökenlika är motsatsen fallet i norr – här finns tropisk grönska och den trevliga staden Puerto de la Cruz är den bästa basen på hela ön för den som vill vandra mycket – framför allt om man har hyrbil, även om öns fina kollektivtrafik gör att man kan nå många leder rätt lätt med buss.
Två enkla turer med fina chanser till badstopp följer kusten åt väster och åt öster från Puerto de la Cruz. En dag tar vi stigen österut, genom bananplantager och över raviner med små bäckar som rinner ut i Atlanten, till den vackra svarta lavastranden Playa el Bollullo – typisk för norra Teneriffa. Det tar bara en dryg timme dit och väl där belönar vi oss själva med lunch och gott kanariskt vin på restaurangen ovan stranden.
En ännu enklare tur i Puerto de la Cruz går från stadens centrum vid havet upp till den hotelltäta stadsdelen 200 meter högre upp, med den botaniska trädgården som slutmål. Den anlades under sent 1700-tal för att de nya växter spanjorerna förde med sig hem från Amerika – inklusive många trädarter – skulle få acklimatisera sig. Idag är den kanariska floran lika viktig för trädgården som den importerade.
Längst i norr finns den allra vildaste delen av Teneriffa; de gröna, tvärbrant taggiga Anagabergen, öns geologiskt äldsta del. Hit hittar få turister och de flesta nöjer sig med en något åksjukeframkallande biltur längs den extremt kurviga vägen som följer bergskedjans rygg.
Men kliver man ur bilen finns det gott om vandringsleder här. Som den korta och lärorika vandringsslingan vid Centro de Visitantes Parque Rural de Anaga, som går bland spöklikt mosstäckta träd som bara trivs här på den fuktiga bergskammen. De flesta lederna slingar sig dock ner från bergen mot havet och är alla ganska krävande. Har man inte följt med någon grupp är transport småkrångligt, så en del går både upp och sen ner för samma led, vilket garanterat känns i benen.
Efter en rejäl vandring i Anagabergen är det fint att ta bilen ner mot huvudstaden Santa Cruz främsta sandstrand,
Playa de la Teresitas, en mil norr om centrum. Den har vågbrytare, är långgrund och täcks av ljus importerad sand.
När solen sedan sjunker bakom bergen kan man slå sig ner på någon av byn San Andrés många skaldjursrestauranger – för läcker mat gör att man lättare orkar ut på Teneriffas fina vandringsleder även i morgon. ●
• Vandra på Teneriffa:
96 turer till fots (2014)
• Sunflower Tenerife
– 5 car tours & 80 long and short walks (2020)
• Walk Tenerife (2020)
Vandringsrutten Lykiska leden går mellan charterorten Ölüdeniz i sydvästra Turkiet och byn Geyikbayırı, strax väster om Antalya – en sträcka på runt 50 mil.
Namnet är hämtat från Lykien, ett rike som låg här under antiken. Då var båt det smidigaste sättet att förflytta sig långt, men man behövde också landrutter. 1999 återskapades Lykiska vägen (på engelska The Lycian Way) av den brittisk-turkiska amatörhistorikern Kate Clow, som skrivit en utmärkt guidebok om vandringsleden. Idag finns det flera guideböcker att välja på.
Den blev Turkiets första vandringsled med kulturinriktning och längs vägen passerar man (ibland helt sagolika) antika lämningar: Patara, Myra, Olympos och Chimera är några av höjdarna. De flesta på Lykiska vägen går bara några etapper eller gör dagsutflykter. Och även om leden ofta går i väglöst land så går alla antika lämningar att nå med buss också. Bästa tid är oktober– maj.
Tvärs över Cypern slingrar sig en bit av Europas längsta vandringsled – den 10 540 km långa E4 – som börjar här och slutar
vid Atlantkusten i Portugal. Den går över de cypriotiska Trodosbergen, där det faktiskt går att åka slalom mitt i vintern. Men i väster – öns grönaste del – är det alltid barmark på låg höjd nära havet.
Här är den tidiga våren ljuvlig med grönska och blomsterprakt och man kan bada även mitt i vintern då havstemperaturen inte går under 18 grader.
En utmärkt guidebok är Rother Walking Guide Cyprus – som täcker både den södra och norra delen av den delade ön, bra info och detaljerade kartor. Akamashalvön och Afrodites bad är två höjdare längs vägen i väster, men småbyar med enkla tavernor
är minst lika härligt att komma till – drick inte för mycket lokalt vin bara, det kan vara många timmar kvar till etappmålet.
Levador är smala vattenkanaler som för vatten från den nederbördsrika norra sidan av den portugisiska ön Madeira till den betydligt torrare södra sidan.
De första började byggas strax efter att portugiserna gjort den obebodda ön till sin 1425. Nybyggarna skövlade snart skogarna för plantageodlingar. Idag finns bara mindre bestånd av lagerbladskog kvar, nu med världsarvsstatus. Det finns drygt 200 mil levador på ön och eftersom fallhöjden på en levada snittar på en meter per kilometer och de kantas av välskötta stigar har ön förmodligen världens bästa utbud av lättgångna vandringsleder.
Det går bra att levadavandra året runt. Utbudet av vandringar i grupp är stort, men det går fint att vandra på egen hand också – då krävs dock lite koll på transporter till och från vandringen. Även om det oftast är lättgånget kan vissa sträckor vara läskiga med branta stup eller långa trånga tunnlar. Info om sådant finns i alla vandringsguider, där engelska Sunflowers behändiga guide Madeira – car tours and walks är ett utmärkt val.
Det lilla öriket Maltas näst största ö – Gozo – är inte lika tätbefolkad som huvudön, här dominerar landsbygd och grönska.
Våren, som börjar i februari, är bästa tiden för dagsturer längs kusten och mellan småstäderna – en fin mix av kultur- och natur på varje etapp.
Bo gärna på någon av de muromgärdade bondgårdar som nu blivit fina hotell och välj dagsutflykt efter väder och vindriktning. På www.visitgozo.com/experience-gozo/adventure-sports/ finns tio riktigt välgjorda nedladdningsbara vandringsguider med detaljerade kartor, info om själva vandringen och om kultur och natur längs vägen. Vill man inte gå själv finns det gruppvandringar med guide.
Till de främsta sevärdheterna på dagsturerna hör Blue hole – ett öga av hav utmejslat ur kustklippan, Maltas största megalitiska tempel Ggantija
– 5 000 år gammalt, byn Rotunda med en av världens största kyrkokupoler som man får gå upp i, nordkustens urgamla saltbassänger, och de fina sandstränderna i San Blas Bay och Ramla Bay.
Atlasbergen sträcker sig genom stora delar av Marocko och de högsta bergspassen är snöklädda vintertid.
På lite lägre höjd förblir det barmark, oftast väntar soligt varma dagar och kalla nätter under en vandringsresa med makalösa naturscenerier. Det går fint att vandra på egen hand – Moroccan Atlas – The Trekking Guide – är nog den bästa guideboken i ämnet. Eller välj att gå i guidad grupp med måltider och boende inkluderat – det finns flera svenska arrangörer.
Marocko ligger nära Europa, men i bergen känns det ofta som man rest tillbaks i tiden, människor i traditionella yllekläder och bostäder av lera i kompakta små byar. Att vandra i Atlasbergen kan vara rejält krävande och väljer man en organiserad tur bör man försäkra sig om svårighetsgraden så att resan blir en njutning – även om musklerna väl ska värka lite efter en dag i bergen.