I många kommuner urholkas äldreomsorgens resurser. – Varje kommunalråd pratar om satsningar, det är på gränsen till lurendrejeri, säger Curre Hansson, ordförande för PRO Stockholms län som har undersökt hur budgetarna har krympt sedan 2009.
Av Stockholms läns 26 kommuner lägger 19 mindre resurser på äldreomsorgen nu än 2009, mätt i kronor per invånare som är 65 och äldre.
I några kommuner handlar det om riktigt stora neddragningar: Stockholms stad har krympt sin ekonomiska insats med 27 procent, Norrtälje med 30 procent och Nynäshamn med 25 procent.
– Jag häpnar, säger Curre Hansson som är ordförande för PRO Stockholms län som ligger bakom undersökningen.
Räknat i kronor per person som är 80 och äldre har ännu fler kommuner i länet krympt sina resurser: 21 av de 26 lade mer pengar 2009 än 2021.
Per invånare som är 65 och äldre uppgår den totala sänkningen i Stockholms län till nästan 5,8 miljarder – kommunernas samlade ”vårdskuld”, som PRO Stockholms län uttrycker det.
– Det här visar hur det går till när politik och förvaltning hjälps åt att skruva i systemen. De tar en procent där och två procent där och tre procent där och alla säger ändå att de satsar, säger Curre Hansson.
För att beskriva det kommunala agerandet måste han avbryta sig för att söka rätt ord.
– Det är på gränsen till kvalificerat lurendrejeri, säger han sedan.
Curre Hansson tillägger att han anar att samma mönster går igen över hela landet – ett antagande som av allt att döma är korrekt.
Samma bild tonar fram när PROpensionären på länsnivå jämför samtliga svenska kommuners kostnader för äldreomsorg 2009 och 2021:
I 13 av 21 län lade kommunerna tillsammans mindre pengar på äldreomsorgen 2021 än 2009, räknat per invånare i åldern 80 och äldre.
För hjälp att ta fram siffrorna bakom rapporten har PRO anlitat Åsa Plesner, doktorand i företagsekonomi vid Stockholms universitet. Resultatet rimmar med det hon kom fram till för ett par år sedan i rapporten Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö, som dock utgick från ett annat sätt att granska kostnader.
Den gången tröskade hon igenom budgetar från 155 av landets 290 kommuner och kunde slå fast att äldreomsorgens andel av de totala driftskostnaderna krympt under de senaste två decennierna. Totalt handlade det om en minskning med hela 1,3 miljarder kronor per år sedan 2002, trots att antalet och andelen äldre ökat kraftigt under samma period.
Åsa Plesner ser flera möjliga förklaringar till urholkningen av resurserna som blir synlig i båda undersökningarna.
– En kan vara att fler äldre får klara sig med mindre och färre insatser, säger hon och pekar samtidigt på anhörigas allt större betydelse i omsorgen om äldre.
En annan förklaring kan vara att hemtjänst och särskilda boenden pressats att klara av större vårdbehov med mindre bemanning. Det här kan i så fall riskera kvaliteten i kommunernas egna verksamheter, eftersom privata utförare oftare har avtal som säkrar en viss uppräkning varje år.
Förbättrad folkhälsa som minskar behoven av kommunal äldreomsorg, är ytterligare en möjlig delförklaring.
Men det viktigaste, menar Åsa Plesner, hänger ihop med politiken i kommunerna där resurserna har krympt.
– Jag tror att vi ser resultaten av en äldrepolitik som inte har motiverats för väljarna. Jag har åtminstone inte sett Vaxholm, Norrtälje och Stockholm gå ut och säga att ”så här mycket kan vi dra ner på äldreomsorgen, för att vi jobbar så mycket smartare”.
PROpensionären ringer upp Erik Slottner (KD), ny civilminister, som under den senaste mandatperioden varit äldreborgarråd i Stockholm. Han ställer sig frågande till siffran som påvisar att Stockholms resurser till äldreomsorgen har krympt kraftigt sedan 2009, räknat per invånare i åldern över 65.
Han pekar på att budgeten för särskilda boenden årligen har räknats upp med Sveriges kommuner och regioners omsorgsprisindex (OPI), samma mått som använts av PRO för att göra siffrorna jämförbara i undersökningen av äldreomsorgen i Stockholms län. Däremot stiger åldern för när äldre får behov av biståndsbedömda insatser vilket kan leda till minskade kostnader över tid. En annan förklaring kan också vara att andelen ”yngre äldre” har ökat under senare år och då sjunker också kostnaden för äldreomsorgen räknat per person.
– Under de fyra budgetar jag har lagt har ersättningen till särskilda boenden räknats upp med OPI och ersättningen till hemtjänsten mer än så, säger Erik Slottner.
I Norrtälje, där insatserna för invånare i åldern 80 och äldre har sjunkit med 25 procent enligt PRO:s undersökning, beror neddragningarna framför allt på förbättrad folkhälsa, menar Maria Johansson, förbundsdirektör för Kommunalförbundet Sjukvård och omsorg.
– Befolkningen är relativt sett friskare nu och hälsofrämjande insatser gör att man faktiskt klarar sig själv hemma längre. Men det är klart att vi som alla andra också får jobba med effektiviseringar för att minska kostymen så gott det går, säger hon.
Så där skulle man kunna fortsätta hela varvet runt bland Sveriges kommuner som krympt sina resurser till äldreomsorgen – att få konkreta förklaringar till de kraftiga nedskärningarna är ingen självklarhet. Trots att uppgifterna är lättillgängliga – PRO:s siffror är hämtade ur Sveriges kommuner och regioners och statens gemensamma databas, Kolada som ligger öppen på nätet – är det tydligt att få har kännedom om hur det egentligen ligger till.
Okunskapen är utbredd om att äldreomsorgens resurser har gröpts ut och vad det beror på, menar Per Gunnar Edebalk, professor emeritus i socialt arbete vid Lunds universitet.
Standardförklaringen förbättrad folkhälsa kan ha viss betydelse för att resurserna har minskat, menar Edebalk.
– Men sedan finns det framför allt två viktiga, hårda anledningar. Den första är att äldreomsorgen har blivit utträngd av bland annat handikappomsorgen, hävdar han.
Det är ett väldokumenterat faktum att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) tagit en allt större del av kommunernas resurser i anspråk sedan den infördes för knappt 30 år sedan.
– Handikappomsorgen ger rättigheter på ett annat sätt än vad äldreomsorgen gör, säger Per Gunnar Edebalk.
Han syftar på att LSS är en rättighetslag som garanterar personer med funktionsnedsättning ”goda levnadsvillkor” medan socialtjänstlagen, som reglerar äldreomsorgen är en målinriktad ramlag och endast innehåller lösa formuleringar om ”skälig levnadsnivå”.
Den andra anledningen som Per Gunnar Edebalk framhåller hänger ihop med det fenomen som kallas Baumols sjuka, eller Baumoleffekten, uppkallat efter den amerikanska nationalekonomen William Baumol. Kortfattat handlar det om att löneökningarna i en sektor där produktiviteten hela tiden ökar, som verkstadsindustrin, spiller över på samhällssektorer där det finns gränser för hur mycket effektiviteten kan höjas. Det exempel som brukar användas för att illustrera detta är en symfoniorkester: den kan inte höja sin effektivitet genom att reducera antalet musiker eller framföra musiken i snabbare tempo.
Detsamma gäller i hög grad äldreomsorg och andra samhällssektorer som går ut på att möta människors behov.
Själva Baumoleffekten uppstår när symfoniorkestern och äldreboendet ändå måste ha samma löneutveckling som fabriken – att behålla gamla och värva nya medarbetare, vore annars en omöjlighet.
Just nu ökar dessutom kommunernas kostnader på grund av stigande priser på varor, höjda räntor, dyrare el och allt större pensionsavsättningar. Samtidigt väntas den annalkande lågkonjunkturen leda till minskade skatteintäkter.
Per Gunnar Edebalk anser att situationen är så problematisk att staten måste gripa in.
– Vi har kommit till en punkt där staten måste ta ett ansvar för äldreomsorgens finansiering.
Hans förslag, som han har framfört sedan slutet av 90-talet, är en äldreomsorgsförsäkring där en del av skatten på alla medborgares förvärvsinkomst öronmärks till äldreomsorg. På så sätt skulle inte äldreomsorgen behöva konkurrera om resurserna med till exempel skola och LSS.
”Det minsta man kan begära är att frågan om en äldreomsorgsförsäkring blir föremål för en offentlig utredning”, skrev Per Gunnar Edebalk nyligen i den nationalekonomiska tidskriften Ekonomisk Debatt.
Curre Hansson hoppas att siffrorna som PRO Stockholms län har tagit fram ska leda till diskussion. Ytterst vill han sätta press på landets politiker på alla nivåer.
– Jag vill inte att vi ska lägga fingrarna emellan. Vi vill ha vår del av kakan och vi är många. ●
”PRO vill att äldreomsorgen ska hålla hög kvalitet och att den ska vara likvärdig oavsett var i landet man bor. Vi tycker att alla äldre har rätt till en bra äldreomsorg, inte bara de som har råd att betala”, kommenterar Marie Näslund, samhällspolitisk chef, PRO, och fortsätter:
”Flera saker måste göras. För det första måste kommunerna, som har det främsta ansvaret för äldreomsorgen, prioritera den både politiskt och ekonomiskt. Även staten måste skjuta till resurser, minst 10 miljarder kronor.
För att kunna rekrytera medarbetare till äldreomsorgen i framtiden måste arbetet göras mer attraktivt och arbetsvillkoren förbättras.
Det är viktigt att omsorgens personal har bra utbildning. Därför måste landets kommuner erbjuda fast anställning, rätt till heltid och delade turer måste tas bort.
En höjning av lönenivåerna och en ökning av bemanningen skulle kunna bidra till att göra arbetet mer attraktivt.
I dagens lagstiftning står det att äldre ska ha en skälig levnadsnivå. Det tycker inte PRO är gott nog. Lagstiftningen måste därför slå fast rätten till goda levnadsvillkor. Kvaliteten och likvärdigheten inom den svenska äldreomsorgen ska säkerställas med en äldreomsorgslag.
Antalet personal som besöker äldre i hemmet måste också begränsas så att omsorgen upplevs tryggare av den som behöver den.”