”Båten sjunker, det är vad som händer!”

För många år sedan läste jag i en lokaltidning om en pensionerad rektor som fyllde 100 år. Av artikeln framgick det att han hade varit en passionerad biobesökare sedan barnsben. 1983 slutade han dock tvärt att frekventera stadens biograf, efter att ha sett filmen om bedragaren Raskenstam.
Orsaken var ingalunda filmens bristande kvalitet, utan att en annan åskådare hade pratat i salongen medan visningen pågick. Detta störande brott mot etiketten fann alltså den före detta rektorn så upprörande att han med omedelbar verkan slutade gå på bio.
Det är inte utan att man känner med den gamle hedersmannen. Och kanske tur att han slapp uppleva ett biobesök anno 2024, som stundtals kan kännas som att sitta i larmet i väntsalen på en järnvägsstation och samtidigt försöka njuta av filmen på duken.

Men det var som framgått inte bättre förr. Således inte heller 1998, då jag såg Titanic på bio. Bredvid mig satt ett ungt par. Ungefär var tionde minut ställde tjejen en fråga till sin pojkvän där svaret var tämligen uppenbart för alla andra åskådare i salongen:
”Vad är det där för fartyg?” (Titanic)
”Vem är det där?” (Kaptenen)
”Vad är det där för nåt?” (Ett isberg)
När detta hade pågått ett bra tag, och min irration växt till … ja, ett isbergs storlek, kom så frågan:
”Vad är det som händer?”
Då kunde jag inte hålla mig längre, utan exploderade i ett: ”Båtjäveln sjunker, det är vad som händer. Kan ni vara tysta nu?!”
Det unga paret hoppade till vid mitt utbrott, som träffade av blixten. Resten av filmen satt de närmast i givakt i sina stolar, knappt utan att våga andas, medan Titanic gick till botten.