Musik

En hyllning till livslusten

Jag blev helt chockad när jag började lyssna på Bryan Adams nya album – hans 15:e. Det var som ett kosläpp och ett studentflak – ihop.

Bryan Adams har gett sig den på att ge oss tillbaka lusten att leva.

Jag tror aldrig någonsin att det gjorts ett album som så totalt bestämt sig för att nu ska vi förbanne oss ge tillbaka livslusten till människor – trots pandemi och krig.
Bryan Adams har ju som många vet två sidor – både på sin musik och sitt utseende.
En sidan av ansiktet är narigt med läkta ärr.
Andra sidan är slät som Chers eller ett barns.
Det speciella med Bryan Adams musik är ju att den också har två ansikten.
l Den smekande lena, som inte stör lyssnaren utan bara söker efter en bra ursäkt för att mysa i soffan.
l Den ruffa och tuffa som skapar oro i ben och hjärta.
Här är upptakten tydlig – Bryan hymlar inte: Titellåten So happy it hurts kan ju inte översättas som nåt annat än ”Jag är så lycklig att det gör ont” och det är ju normalt såna övertydligheter man påstår för att dölja att man gråter hela nätterna. Men jag tror inte det gäller Bryan. Han har bestämt sig för att hylla livslusten. Helt utan ironi.
Min favorit är annars Let’s do this som är en stompig sak som Bryan skrivit ihop med Robert John Lange som är en verklig legendar som skapat klassiker som AC/DC:s

So happy it hurts
Bryan Adams

Highway to hell över Celine Dion och Lady Gaga till Shania Twains countryhits. Nu har han hjälpt
Bryan Adams hitta livet igen. Det är stort.
Texterna må vara övertydliga men ibland kan det vara bra med klarhet:
Never gonna rain har han gjort med countrydrottningen Gretchen Peters och den innehåller rader som And I’m gonna smile like I never had a heartache (Jag ska le som om jag aldrig haft nån hjärtesorg).
Bra jobbat Bryan och Gretchen. Ljug mer för oss!

+
-