Ledare
Det är något speciellt med ringar. Tänk bara på Selma Lagerlöfs romansvit om Löwensköldska ringen. Eller Nibelungens ring i Wagners operor, som i sin tur för tankarna till Härskarringen i Tolkiens verk.
Många ringar bär kort sagt på en historia, om ägaren eller världen i stort. Själv har jag i min ägo flera ringar, som var och en berättar något om mig.
En av ringarna, som jag skaffade i tioårsåldern, är i stål och pryds av den engelska fotbollsklubben Chelseas emblem. Min något äldre kompis höll på laget från London, så jag fann för gott att göra detsamma.
Eftersom han också hejade på Djurgården bytte även jag klubb, från Norrköping där min idol Ove Kindvall spelade.
Lättvindigt och kappvändaraktigt kan tyckas. Men sedan dess har jag faktiskt varit både Chelsea och DIF trogen, det senare trots att jag bott en stor del av mitt liv i Bajenland, på Södermalm i Stockholm, och trots att det därmed skulle ha varit enklare att hålla på Hammarby. Jag väljer att se det hela som ett utslag av den omutliga lojalitet som tydligen präglar min (vuxna) personlighet.
Dock inte så pass omutlig att jag ännu vågat sätta upp en fågelholk i gult, rött och blått på balkongen, se sid 9 (Läs e-tidningen här)
Stålringar i all ära, guld är förstås ädlare. På min femårsdag fick jag en klackring i 18 karat, med en infattad blodsten och inskriptionen ”Från Mormor”. Inte olik den ring som Lotta Reberg skriver om på sidan 73 i detta nummer (Läs e-tidningen här)
Min ring, i vuxenstorlek eftersom mormors tanke var att jag skulle ha den som ett minne av henne, kostade 770 kronor, kvittot ligger kvar i asken. I dagens penningvärde motsvarar det 8 500 kronor.
Jag blir både rörd och lite skamsen när jag tänker på det. Rörd eftersom 770 kronor måste ha varit en stor summa för mormor. Hon kom hit som krigsflykting från Estlands svenskbygder 1944, när hon var 52 år, och hade därför en skral, om ens någon, pension på äldre dar.
Skamsen känner jag mig på grund av att jag aldrig burit ringen. En klackring var högsta mode på 1960-talet, men inte ett smycke som jag i mer mogen ålder känt mig bekväm med.
Men jag tar härmed tillfället i akt, att visa att jag ändå uppskattar gåvan och att jag minns: ”Tack, kära mormor!”
I mina gömmor har jag också hennes förlovnings- och vigselring, från 1918. ”Pauline – Alexander” står det inuti dem. Bara genom sin blotta existens vittnar ringarna om estlandssvenskarnas historia, och därmed om min. Ringarna bar mormor till sin död, och även på detta sätt är ringar speciella då de ofta följer ägaren livet ut.
Mina egna förlovningsringar – två stycken, också de i guld – vittnar om lika många spruckna förhållanden och samlar nu damm i någon låda därhemma.
Men som jag brukar säga: ”Den som inte har separerat, har inte levt!”, och även de ringarna är alltså en del i berättelsen om mitt liv.
Kanske har du också någon ring med en historia? Skriv gärna i sådana fall till mig och berätta.
God jul & Gott nytt år, önskar vi på redaktionen. ●