Musik
Har nytolkningar av Adolphson och Taube nåt att tillägga?
Evert Taube och Olle Adolphson – finns det verkligen nåt att tillägga 2023? Är de inte lika uttjatade som mellanmjölk?
Om vi börjar med Olle Adolphson så är det de små finstämda, rätt okända sångerna på den nya hyllningsskivan, som ”Jag tycker om djur som är bruna” som fångar mig mest. Moonica Mac gör den alldeles bedårande fint och kvinnligt barnsligt.
Moonica Mac, Mando Diao m fl
Sen är det unga soultjejen Janice (känd från Tensta Gospel) som gör den desto mera uttjatade ”Trubbel” helt ny. Den låter som en bra låt från Tamla Motown och Detroit och inte från Kungsholmen. Det är faktiskt sensationellt bra. Det är så mycket 2023 så att det smälter ihop med 60-talet. Det är diskokraft så att man baxnar, om ni förstår vad jag menar?
Evert Taube är kanske något mera bekymmersam.
Stefan Sundström brukar ju kallas Farstas Mick Jagger men det försöker han tona ner här. Här är han mera Farstas Tom Waits, kanske. En lite rosslig farbror som försöker skänka eftertanke till Taubes manér.
Det funkar faktiskt rätt bra ibland.
Stefan Sundström
Möjligen lite tveksamt när han tar sig an låtar som ”Brevet från Lillan” och får det att låta som om lätt bakfull tomte försöker ställa sig in hos den lilla flickan – i släpande valstakt.
För oss som är vana vid att små flickor sjunger den på skolavslutningar är det en kulturkrock som både roar och oroar. Oroar mest dock.
Kompet är annars fint med Martin Hederos på piano och Dan Berglund på bas. Särskilt älskar jag Berglunds närmast kontrabasiska spel. En Georg Riedel för vår tid.
Så till den svåra frågan: är den här Taube-skivan bättre än Hootenanny Singers från 1974? Svårt, men… nja. Deras ”Promenaden i Barcelona” är ju ändå svår att slå… Mycket svår. Och Björn Ulvaeus lät ju allt annat än bakfull. l
Himla Jorden
Stefan Sundström
Älskar Inte Vi Dig Då (Hommage till Olle Adolphson)
Moonica Mac, Mando Diao m fl
Sensationellt bra av Brad Mehldau!
Brad Mehldau har varit stor sen 90-talet och blandar stilar som moderna kockar blandar all världens kök. Nu har han tagit steget från jazzen till The Beatles – via en kort omväg över giganten Keith Jarrett.
På det här albumet spelar han tio Beatles-låtar med kraftiga stänk och flikar av just Keith Jarretts solopiano-
stuk, med lika mycket boogie som jazztoner. Utan att överdriva kan jag säga att det är fullständigt sensationellt bra.
Ska ni bara skaffa ett album 2023 är det nog det här. Beatles är ju kvalitet. Och Mehldau lyfter fram det oväntade. ”Here, there and everywhere” är så bra att världen inte är sig riktigt lik efter lyssningen. Faktiskt. Och Meldaus piano är så lyriskt att Louise Glück skulle rodna vid en poetisk jämförelse.
Nästa veckan spelar han dessutom i Stockholm. Lyckliga ni som har biljett.
Your mother should know: Brad Mehldau plays Beatles
Brad Mehldau
I mina lurar
■ Iris DeMent älskade jag tidigare som en heligare variant av Dolly Parton. Nya ”Workin’ on a world” är mera tuff och politiskt. Bra det med.
■ Shania Twain är tillbaka med den poprockcountry som gjorde henne ohyggligt stor på 90-talet. ”Queen of me” är helt ok.
■ Lucianoz är Rinkebys egen Christer Sjögren. När han gör ”Piccadilly Circus” är det rena rama schlagerchocken. Älskar det.