Gula febern, japansk encefalit, malaria, kolera, hepatit A och B, påssjuka, covid-19, säsongsinfluensa, bältros, pneumokocker och påfyllnadsdoser mot difteri, stelkramp och polio. Det är exempel på vaccinationer eller liknande skydd jag tagit i vuxen ålder. Det gör mig troligen till en av Sveriges mest vaccinerade personer. Tur att jag inte är spruträdd!
Till viss del hänger denna digra lista samman med att jag under några år jobbade som resejournalist och då flängde runt till diverse smitthärdar i världen. Men den beror även på att jag älskar vaccinationer. Finns det en, så tar jag den!
Förutom att jag skyddar mig själv från att drabbas av sjukdom ser jag det som en solidarisk handling.
Om det handlar om en smittsam åkomma minskar jag ju risken att föra den vidare till någon som har sämre möjligheter än jag att klara ett insjuknande. Dessutom blir sannolikheten lägre att jag ska tvingas belasta sjukvårdens redan ansträngda resurser.
Ett krux är dock att många vaccinationer kostar pengar, mycket pengar. Därför tycker jag, i likhet med PRO, att till exempel sprutor mot bältros borde ingå i ett nationellt vaccinationsprogram för äldre. Bältros är visserligen inte särskilt smittsamt, men slår inte sällan hårt mot den som drabbas.
Jag är ingen expert på området, men gissar att det vore en bra investering för såväl samhället i stort som för individen att erbjuda fler vaccinationer gratis, både mänskligt och ekonomiskt sett.
Nämnde jag TBE? Det har jag givetvis också sett till att skydda mig emot. Läs mer om denna obehagliga sjukdom som det nu är dags på året att börja vaccinera sig emot, för den som vill det.
Ordet ”vaccin” kommer från det latinska ordet för kokoppor, vaccinia, eftersom det var via just kokoppor som Edward Jenner 1796 gjorde sin första ympning mot smittkoppor – föregångaren till moderna vacciner.
Och kons avkomma heter som bekant kalv, vilket osökt får mig att tänka på när jag åt något av det äckligaste jag någonsin smakat, som 19-åring i Paris.
Jag anlände på eftermiddagen, då de flesta restauranger var stängda. Lyckades dock hitta en, där det enda jag förstod på menyn var någonting med veau – kalv. Jag beställde och bad dem skynda sig, med motiveringen att jag var
mycket hungrig.
När rätten kom in visade den sig inte alls ha någonting gemensamt med en köttbit, som jag trott. På tallriken dallrade istället en grårosa klump, i vars inre ett fint nät av blodådror löpte.
Trots åsynen tog jag en tugga, men tvingades spotta ut direkt. Sedan fick jag, som just gjort en stor affär av att jag var hungrig, fejka att jag plötsligt fått ont i magen och lämnade hastigt restaurangen.
Ute på gatan, fortfarande illamående, kollade jag upp rätten i min ordbok: Kalvhjärna.
I artikeln (sidorna 22-24 i nr 1/2024) om några av våra svenska landskapsrätter, förekommer tack och lov ingen cervelle de veau.
Jag önskar er därför: Smaklig måltid och Trevlig läsning! ●