Joe Henry är pur känsla rakt igenom

Om vi är överens om att Frank Sinatras Cycles är ett av historiens bästa album – det tror jag nog att vi är! – så hoppas jag att en del förstår hur stort jag anser att Joe Henrys nya album också är. Jag hävdar att flera av låtarna här skulle platsat på Sinatras mästerverk – precis som nästan alla på Henrys förra.
Det fanns en tv-serie som hette En förlorad värld och det är den jag tänker på när jag lyssnar på Henrys nya album.
Kommer det att komma några nya Joe Henry som släpper enkel, lågmäld men djupt komplex musik där det egentligen bara handlar om en enda människa som sitter med sin gitarr och berättar en livshistoria utan att något annat försöker ta överhanden? En Dylan, en Cohen, en Brassens – en Henry.
Hans förra album var prostatacancerskivan. Nu är det ett pandemialbum. Ett nytt testamente. Ett nytt statement om att musiken står över normalt umgänge och ger oss vägledning och stöd. Musiken återupprättar närkontakten. Livet.
Joe Henry är Madonnas svåger.
Han är en del omskriven för det.
Nu börjar han också bli erkänd som en stor poet. En bok med hans fantastiska texter är släppt – mycket läsvärd – och man behöver inte vara en Horace för att se storheten i hans lyrik.
Jag säger som Elvis Costello:
– Världen har för många tårar, eldsvådor och nertrampade blommor, så bered plats för Joe Henrys ords skönhet.

Svenska Akademien är varnad. Där vet de väl en del om hur man känner igen en sann poet …?
PS. För övrigt var väl inte Sinatras ”September of my years” så himla dålig den heller. DS.