Krönika
Jag läste om att i Kiev har det öppnat minst tolv nya bokhandlar senaste året. Och när ukrainska nationalfåglarna, de stora vita storkarna, återvände i våras efter att ha tillbringat vintern i norra Afrika så hade vissa av dem fått sina bon flyttade. Av ett kärleksfullt team elektriker.
Det var bon som byggts högst uppe på telefonstolpar, blivit lätt rangliga och vinglade farligt nära strömförande ledningar. Elektrikerna ryckte då ut, byggde en metallplattform lite över telefonstolpen och ovanför elledningarna.
Och det gör folk mitt under brinnande krig. Man läser böcker och hjälper storkar.
Det är sådant som ger en hopp om livet och mänskligheten.
Jag tänker mig att livet är som en trasmatta, de alldeles kolsvarta inslagen av mormors sorgklänning växlar med barnbarnens knallrosa utslitna t-shirtar.
Dagar som är nertyngda av tungsorgen växlar med fnissiga dagar då skrattet porlar som en ostyrig bäck. Underbara majdagar med den allra skiraste grönskan och det där löftet om ljusa nätter växlar med genomfrusna jordar och eviga långnätter.
Och ingen av oss väver en livs-trasmatta i enbart pastellfärger. Men det är en konst att forsätta med de ljusa inslagen när allt känns som mörker.
Stora-världen-mörker med krig och pandemier och kraschade ekonomier och aldrig verkar det bli någon ordning på eländet. Lilla-världen-mörkret med älskade som tvingats släppa taget om livet, sjukdomar och vardagsgnissel.
När man tänker att nu går det inte längre. Nu kommer aldrig ljuset igen. Då kommer livet som en majgryning och överraskar en.
Författaren Andrey Kurkov, som i tidningen Financial Times, skrivit om ukrainarnas motstånd mitt i tröttheten efter mer än två års invasionskrig, berättar om kampen att fortsätta trots i mörket och ovissheten. Vi svenskar kollar väder-appen i våra mobiler, nästan alla ukrainare har också en app i sina mobiler där de kollar aktuell information om missiler och drönarattacker. Och ändå fortsätter livet.
I januari i år öppnade bokhandeln Heroi (Hjältar på ukrainska) i staden Vinnytsia. Det var Mykola Rachoks familj som uppfyllde hans drömmar om att öppna en bokhandel. Mykola själv dog 27 år ung i kriget i Donbas.
Den som köper en bok kan få affärens logo stämplad på insidan av pärmen. Den föreställer Mykola i silhuett, iförd militärhjälm, sittande på en trave böcker, läsande en bok.
Det får mig att tänka på en gravsten jag såg för många år sedan vid el-Alamein i Egypten, där minst 70 0000 andra unga män dog i ett krig. Det var D MacFarlanes gravsten, han var 33 år och dog 24 oktober 1942. Tanks och militär strategi, politik och fosterland, blod, brännande ökenhetta, medaljer och ära bleknar och öknen blommar fortfarande efter 82 år av den enda raden på hans gravsten: ”Han gjorde en kvinna lycklig.”
Så vävs våra liv av strålande ljus och ofattbart mörker.
I Kiev anmäler sig nu extremt många till kurser för att lära sig spela trummor! Det tycks vara något som många drömt om och tänkt ”nån gång ska jag lära mig spela trummor”. Och nu när man inte vet någonting om framtiden blir det ”nu eller aldrig”.
Precis som vi med lite mindre livssträcka framför oss, även utan bombhot, behöver ta beslutet ”nu eller aldrig”. Vad vill jag göra? En mig närstående åtta-
åring frågade nyss ”Maggan har du aldrig provat att åka skateboard?”
Nja, kanske inte just det … ●