Ledare
Människans unika kraft trumfar alltid AI
För två somrar sedan hyrde jag ett hus i Laknäs, alldeles nära Tällberg, vid Siljan i Dalarna.
En ovanligt vacker kväll gick jag ner till sjön, blev stående i tystnaden vid strandkanten och lät mig bländas av solens sista strålar som sakta sänkte sig ner mot vattenytan och färgade den i alla upptänkliga nyanser av rött, gult och orange.
Som om det inte vore nog letade sig plötsligt några försynta melodislingor ut över nejden. När jag vred på huvudet för att titta efter ursprunget till musiken upptäckte jag ett gäng som satt och spelade fiol på en veranda ett stycke upp från stranden.
Det hela kan låta som en kliché, som tagen ur en broschyr från Dalarnas turistbyrå, men där och då drabbades jag av en känsla av översinnlig unicitet, ett här och nu så långt ifrån en stereotyp man kan komma – även om ingredienserna talade för motsatsen.
En annan musikalisk erfarenhet av liknande kaliber fick jag mig till livs en eftermiddag för några år sedan i min kompis kök i Bollnäs, i Hälsingland.
Jag har tidigare varit svårt biten av släktforskning och på nätet hittade jag noter till en polska, upptecknad efter min farmorsfar Olof Jonsson. Han var urmakare och spelman i Sveg i Härjedalen, i slutet av 1800- och början av 1900-talet.
Sonen till min kompis kunde spela fiol, så jag bad honom att lära sig stycket. Sedan spelade han upp det för mig – som en hälsning genom seklerna från min sedan länge bortgångne släkting.
Att lyssna till tonerna där i min kompis kök var en minst sagt mäktig upplevelse, och även den med en känsla av översinnlig unicitet, precis som den där kvällen vid Siljans strand.
Och även om du inte har en gammal släkting som var spelman, och även om du inte kan eller vill åka till Siljan så tror jag att du känner igen dig i det jag beskriver, att musikens kraft är stark och inte sällan enastående.
Och just den insikten tror jag är bra att ha med sig när man tar del av debatten om artificiell intelligens, AI, ett ämne som du kan läsa om här. Är tekniken bakom AI en möjlighet som kommer att medföra stora fördelar för mänskligheten i stort, eller ett hot som riskerar att utplåna densamma?
Ingen vet säkert, men jag satsar en slant på det förra och tror att allt främst handlar om hur vi förhåller oss till AI-tekniken, och hur vi uppfattar den.
Jag är till exempel beredd att slå vad om att AI inte kommer att kunna återskapa sådana unika och djupt mänskliga upplevelser som jag nyss berättat om.
För vem skulle bli själsligt tagen av ett gäng AI-robotar som sitter på en veranda och spelar fiol? Och säg det AI-system som har en släkting som var spelman i Sveg på 1800-talet?
Kort sagt: Människans unika kraft trumfar alltid AI.
Och med de orden – möjligen överoptimistiska, något som framtiden får utvisa – vill jag och hela redaktionen, som än så länge består av enbart människor, önska er alla en fin sommar! ●