Nu kan Bruce andas igen

Att Bruce Springsteen skulle göra en storstilad comeback i nådens och pandemins år 2020 tillhör det mest oväntade.
Jag tycker han har varit försumbar i sin totala brist på förnyelse ända sen 1987 och albumet Tunnel of love.
Det är en evighet sen. Eller två. Fem, sex normala karriärer. Eller sju.
Så kommer då 2020 och pandemin och Trump och Springsteen sitter på sin ranch i New Jersey och isolerar sig och tittar på nyhetskanalerna och blir så förbannad på Donald Trump och på vad han gör med Springsteens USA och med sanningen och sätter sig ner och skriver poetiska och kraftfulla rader om hur anständigheten abdikerat. Han tar sig samman efter 33 år och börjar anstränga sig för att skriva starka melodier som inte enbart påminner om någon gammal Springsteen-pastisch.

Han lånar ut The Rising och My hometown till Joe Bidens kampanj och om ni inte tittat på dem på Youtube ska ni göra det. Underbara bilder. Vanliga arbetande amerikaner, i sjukvård och vardagsliv. Människor som tar hand om varandra och sitt USA. Miljarder mil från Trump.
Trump blev världens sämsta förlorare. Springsteen kunde börja andas igen och kanske är det vad som är det finaste på det här albumet; en 71-årig man skriver mitt under pandemin att han inte kunnat andas på fyra år, men att han nu hoppas kunna göra det på ett nytt och fritt sätt. Det är politisk musik i dess allra finaste form.
Annars handlar det mycket om förändringarna i Springsteens eget liv. Vänner lever, vänner dör och som för att betvinga tidens gång har han samlat det som finns kvar av E Street Band och det låter som det ska. Svulstigt och hyperkänsligt om vartannat.
Men – det låter flera gånger alldeles nytt. Springsteen lever och andas igen och i och med det ger han oss andra möjlighet att andas lite friskare luft också.