Snarkningspriset går till Sarek-mannen

Det fanns en tid när jag snarkade. Min ex-sambo brukade irriterat väcka mig genom att peta mig på axeln när jag låg där på rygg i sängen och lät som en vedklyv. Numera sover jag på sidan, min ex-sambo är just min ex-sambo och jag snarkar inte längre. Jag anar att allt detta hänger ihop på något sätt.
Nåväl, det finns förstås de som haft större och mer svårlösta problem än så med sin snarkning. Jag har tidigare berättat på den här sidan om en av mina äldre släktingar och hennes vana att dra timmerstockar.
Varje gång hon sov över i mitt barndomshem brukade jag och min syster stå utanför den skakande dörren till gästrummet och med lika delar fascination som förskräckelse lyssna till tordönet där inifrån. Det lät kort sagt som om inte bara en ynka vedklyv utan ett helt sågverk installerats i huset.

Snarkningspriset går dock till den man som jag och min kompis Dagge en gång delade rum med efter en strapatsrik vandring i Sarek.
Det fanns bara sängplatser kvar i just det rummet på fjällstationen, men efter att ha tillbringat en vecka på tunna liggunderlag i ett fuktigt tält framstod det som rena lyxen att få sova inomhus. Vi betalade därför glatt för sängarna.
Innan det var dags att sova berättade vår rumskamrat att han hade för vana att ta en sömntablett och att det då kunde hända att han ”snarkade lite” – något som snart skulle visa sig vara en mycket grav underdrift.
”Det gör ingenting. Vi är så trötta att vi kommer att sova som barn”, svarade vi, intet ont anande.
Sängarna i rummet var byggda i två våningar med träramar som stod ihop i vinkel. Jag och Dagge la oss i den övre respektive undre slafen i den ena vinkeln, medan vår rumskamrat parkerade sig i den undre sängen i den andra.
”Aaah, äntligen, här ska sovas”, tänkte jag nöjt och säkert så även Dagge.