Krönika
Det är något vilsamt med hösten. Även om allt drar igång och din kalender kanske plötsligt svämmar över med allt du ska hinna med.
Men efter den härliga men ärligt talat lite upphaussade sommaren, då vi alla ska vara fräscha och lyckliga och lyckade, så kommer hösten med sin svalka. Man går ut och möts av morgondimma och krispig luft och slipper att cykla till badstranden.
Man får släppa taget om en årstid och säga hej till en ny. Livet är förändring. Och själv har jag alltid gillat när höstterminen startar. Ny skolväska och nya böcker och doften av nyvässade blyertspennor. Och kanske har man lärt sig att när man sätter papper på sina böcker (ja, vi gjorde det på min tid) så ska man inte mäta papperet med boken uppslagen. För då kommer man sitta där med fint hoptejpat randigt eller blommigt skyddspapper och en bok som inte går att stänga. Man måste vika den, man måste ha marginaler. Det är en livsvisdom så god som någon. Man får inte sätta för stramt skyddpapper på sitt liv, för då går det inte att röra sig. Man ska ha rörelsemarginaler både i livet och i nya böcker.
Höstterminen är ett löfte om nystart. Vad ska vi lära oss hösten 2023? Vad står på schemat? Vad är det för längtor och drömmar som vill komma upp till ytan nu? Vilka nya stigar ska du prova, och vilka ska jag utforska? Vilka minnen ska vi lagra i den här halva årsringen i livet.
Så sucka inte över höstmörkret, dra det omkring dig som en värmande pläd istället och lägg dig på kökssoffan och ta en paus. Har du ingen kökssoffa får du tänka dig en. En mental pinnsoffa där du kan ligga och halvslumra och tänka kloka tankar, medan du hör det spraka i spisen och hör någon gå och pyssla, det klinkar och klonkar i diskhon och så känner du doften av kaffe …
Det tog ett tag innan jag insåg mitt behov av kökssoffor i livet. Att det är helt okej att bara vara, att jag räcker till och inte behöver bevisa någonting.
En sådan kökssoffa önskar jag dig. Att du hittar en plats där du får känna att du duger alldeles utmärkt som du är, att omvärlden vill dig väl och att du kan slappna av, höra de trygga köksljuden och låta livet lunka på i sin egen takt.
Förr var jag mer inne på att hela tiden sätta upp mål, planera och vilja slå rekord. Skutta iväg som en glad och entusiastisk golden retriever med flaxande öron. Nu tror jag på att låta den inre golden retrievern lugna ner sig lite ibland. Lägga sig ner i korgen (eller på kökssoffan) och ta en paus. För det är inte så dumt att se bakåt också. Inte bara skriva ”måste-göra-listor” utan också ”tänk-så-mycket-jag-faktiskt-gjort-listor”. Trycka på paus innan man trycker på play.
För det gäller att hitta en rytm. En tvåtaktsrytm. Paus och play, paus och play.
Nu börjar en ny termin i livets skola, det är dags att trycka på ”play”. Och jag önskar både dig och mig själv att våra inre golden retrievrar lyckliga och entusiastiska ska få utforska den här hösten, som inte kommer att gå i repris. Den måste avnjutas här och nu. Sommaren har så många psalmer och sånger så jag tycker gott vi kan travestera Idas visa i en höstvariant:
”Du ska inte tro det blir hö-ö-ö-s-t om inte nån sätter fart, på hösten och gör lite hö-ö-ö-stmys, för då kommer äpplena snart …” ●