Musik
Underbarnet har blivit stor
Taylor Swift kom fram som countryns underbarn och blev allt det som underbarn blir; sönderälskad, utnyttjad och brådmogen.
2014 kom hon dock med av de bästa albumen som världen skådat – sen Beatles Revolver – när hon släppte 1989 som sen bisarrt nog kom ut i en mansgrisig, men ljuvlig, version av Ryan Adams som själv sen dess både hunnit bli superstjärna och utkastad från musikscenen efter rapporter om övergrepp.
Så kan det gå.
Nu är Taylor tillbaka i soundet som gjorde hennes egen 1989 epokgörande. Knövlig popmusik, skulle jag kalla den. Lite krånglig, men fullständigt underbar.
Resultatet vet vi; internet skakade av alla som ville lyssna när albumet släpptes. Spotify gick sönder. Biljettsläppet till hennes sommarturné fick USA:s president att agera lugnande.
Nästan som på Beatles tid.
Så stor är Taylor.
Och hur låter det då? Är det bra? Svaret är att det är mycket bra. Ofta fantastiskt bra. Taylors mezzoalt alternerar med flickaktig sopran. Bäst är det på djupet. Alldeles fantastiskt bra är det när hon skrivit låtarna ihop med Jack Antonoff och verkligen låter dem bre ut sig. Tidigare under 2022 gjorde hon några låtar som var tio minuter långa och slutgiltigt visade att hon kunde gripa tag lika mycket som John Lennon i A day in the life.
Och till det kommer Taylors texter som berättar om livet för en ung kvinna som alla tror har allt, men som kanske bara egentligen drömmer om att ha allt det som hennes unga publik tar för givet:
”Sometimes I feel like everybody is a sexy baby/And I’m a monster on the hill” (Ibland känns som som om alla andra är sexiga älsklingar/Och jag är ett monster på berget).
Midnights
Taylor Swift
Jazzig hyllning till Cohen
Att den hederliga gamla jazzfabriken Blue Note Records gör en hyllning till Cohen är lika förvånande som självklart. Cohen hade ju en tydlig blå not mitt i visflödet.
Suzanne må gå i dur men sorgen och försakelsen är hela tiden närvarande. Här görs den som om Frank Sinatra hittat den. Ljuvligt.
Kompet är jazzigt. Iggy Pop och Peter Gabriel tävlar om att låta mest djuplodande basbarytonig i sina bidrag. Det är bedårande. Iggy vinner. Faktiskt. You want it darker? Tack gärna. I bar överkropp, sjävklart.
Men mest av allt lär oss det här albumet att Seems so long ago, Nancy är en fantastisk sång. Kanske den bästa av alla. Rent av.
ALBUM Here it is:
A tribute to Leonard Cohen
Peter Gabriel, Iggy Pop, Norah Jones m fl
I mina lurar
● Bruce Springsteen släppte Only the strong survive med egna versioner av gamla soullåtar. Underskatta aldrig hederlig jukebox-musik.
● First Aid Kit har blivit poppigare på nya albumet och det gillade jag inte i början – men efter några veckor har det blivit vinterns soundtrack.
● Pablo Milanés dog i november och nu lyssnar jag nästan hela tiden på mannen som kallades för Sydamerikas Bob Dylan. Gud, så bra han var.