”Nu vet jag att det är adhd som spökar, inte jag”
Äldre med adhd har länge varit en osynlig grupp i samhället. Få har fått en diagnos och många bär troligen på oupptäckt adhd. Kajsa Edman fick sin diagnos sent i livet.
Äldre med adhd har länge varit en osynlig grupp i samhället. Få har fått en diagnos och många bär troligen på oupptäckt adhd. Kajsa Edman fick sin diagnos sent i livet.
Före min adhd-diagnos såg jag mig själv som en trasig, alltför smart men märklig och misslyckad varelse. Numera slår jag inte på mig själv längre. Man kan säga att jag äntligen fått hjärnfrid, säger Kajsa Edman, 70.
Med hjälp av medicinering, fördjupad kunskap om sin diagnos och stödjande kontakter har Kajsa fått ett lugnare liv och en känsla av upprättelse. Men det tog många år innan bitarna föll på plats.
– Det var sonen som tjatade på mig att jag skulle ta kontakt med vården för att få en utredning. Han fick sin adhd-diagnos för tre år sedan. Efter att ha tagit sin juristexamen 2015 blev det uppenbart att han inte mådde bra, han hade struliga relationer och självmedicinerade. Han sökte hjälp gång på gång, då han misstänkte adhd. Läkaren sade att han inte kunde ha adhd eftersom han lyckats ta en universitetsexamen! Men han fick till slut en utredning och en diagnos – svår adhd och högintelligent. När han upptäckte att hans adhd-diagnos hjälpte honom, ville han också att jag skulle få hjälp.
Det blev en utredning för Kajsas del och vid 68 års ålder fick hon sin diagnos.
– Den gjorde att jag fick förståelse för mitt liv och därmed också för min son. Under många år hade livet skavt för oss två. Under perioder var vi ständigt osams, alla missförstånd gjorde att vi inte nådde fram till varandra. Vår gemensamma adhd-diagnos skapade en ny bro mellan oss. Där kunde vi mötas.
Med diagnosen fick Kajsa möjligheten att reflektera över sitt liv. Ständigt detta att inte passa in, inte kunna tillhöra en grupp.
– Som när jag var barn. Jag var så utanför hela tiden. Jag var duktig i skolan men hade inte samma språk som de andra barnen och kom aldrig in i gemenskapen. I långa tider blev jag otroligt mobbad. I högstadiet eskalerade mobbningen. Jag missade alla sociala koder. Varje morgon fick jag springa gatlopp. Jag gick sönder. Än idag har jag svårt med skolungdomar i flock.
Gymnasiet var lugnare.
– Men jag hade ångest som jag försökte dämpa med mat. Började banta med läkarhjälp. Ångesten och frustrationen växte. Jag kraschade helt enkelt och förmådde inte ta tag i det jag drömde om, att studera vidare till läkare och förbereda mig för en forskarkarriär.
Istället följde många år av rastlöshet, resor och så småningom jobb utomlands.
– I perioder har jag befunnit mig i en virvelvindsvagn som snurrat i galen hastighet.
Intensiteten har också haft sina goda sidor. Läsa, lära. Resa, testa nytt, undersöka. Pröva på allt möjligt och omöjligt. Ha lätt att lära, kunna ta in mängder av information och se sammanhang har också varit en fantastisk tillgång. Problemet var att inte kunna kommunicera det med andra människor.
– Jag passade inte in i arbetslivet. Folk förstod sig inte på mig. Cheferna, särskilt manliga, kände sig ofta hotade av en kvinna som var så bestämd och högpresterande. Jag kunde också bli så fruktansvärt arg, särskilt när jag blev trängd och kände mig utsatt. Kunde skrika och bära mig åt, fast jag egentligen inte ville. Jag har alltid haft svårt för relationer. Har aldrig varit gift, står inte ut med att vara för nära andra och bo med andra människor.
Under åren sökte Kajsa hjälp av en rad psykologer för att komma till rätta med sig själv.
Samtliga försökte bistå med mängder av råd.
– Att jag skulle meditera för att bli lugn, skriva listor för att få ordning, tänka positivt för att bli mer positiv … Naturligtvis hjälpte ingenting av det. Jag hörde vad de sa, jag insåg att något var fel, men kunde inte stoppa det.
Medvetenheten om adhd hos äldre behöver bli större, konstaterar Kajsa. Adhd är ingen sjukdom. Det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som inte växer bort.
– Vården uppfattar ofta adhd-symtom hos äldre som tecken på ångest, utmattningstillstånd eller begynnande demensutveckling. Många äldre behandlas för demens fast de egentligen behöver behandlas för adhd. Det är jätteviktigt att sjukvård och äldrevård får ökad kunskap om detta.
Idag är Kajsa, som en av flera ambassadörer för Riksförbundet Attentions projekt Äldrelyftet, tillsammans med projektledare Annika von
Schmalensée, inbjudna av vården, äldreomsorgen, äldregrupper och politiker att tala och informera om att adhd visst finns hos äldre, även om gruppen inte existerar i statistiken.
Kajsa betonar att Attention har varit och fortfarande är oerhört viktig för henne.
– Där fann jag någon som lyssnade för första gången och framför allt andra som är som jag. Numera uppskattar människor mig och min hjärna!
Många som får en adhd-diagnos sent i livet kan känna sorg över hur livet kunnat bli om de hade vetat. Ibland bitterhet över att livet varit så hårt, men också en glädje över en möjlig nyorientering.
– Jag känner inte bitterhet, men känslor av skuld över mina tillkortakommanden, säger Kajsa. Om jag hade vetat, hade jag då kunnat hjälpa mig själv och min son på ett annat sätt?
Och äntligen förstår hon varför livet blev kaos.
– Plötsligt förstod jag att jag inget förstått. Och visst hade både min mamma och mormor också adhd? Det tror jag. Jag känner en stor sorg över att mamma aldrig fick veta om min och min sons diagnos, att jag inte hann prata med henne innan hon dog. Jag hade så gärna velat berätta för henne om de insikter jag fått för att vi tillsammans skulle ha kunnat reda ut olika saker i våra liv.
Samtidigt är Kajsa tacksam för att hon fått kunskap, insikter och nu med både medicinens och goda kontakters hjälp även fått chansen att reflektera över sitt liv.
– Nu ser jag på mig själv och mitt liv med vänligare ögon. Och jag ser fram emot en spännande ålderdom. ●
Du som är äldre och har, eller misstänker att du har, adhd eller autism: Ta reda på så mycket som möjligt om diagnoserna. Ta kontakt med en intresseorganisation som Attention. Du behöver stöd. Kontakta vården och kämpa med näbbar och klor för att få en utredning. Ge inte upp! Det är aldrig för sent. Du är värd en bra ålderdom.
Namn: Kajsa Edman.
Ålder: 70 år.
Bor: I Norrköping.
Yrke: Genomgående administrativa uppdrag, ofta med sjukvårdsinriktning där jag ofta varit spindeln i nätet. Pluggat och arbetat utomlands, bland annat sju år på en internationell organisation i Genève. Talar förutom svenska även engelska, franska och tyska.
Intressen: Musik och böcker. Teknisk. Älskar att köra bil. Nyfiken och vill lära mig allt!
Vi har allt att vinna på att ge rätt diagnos och rätt stöd”
Äldre med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har länge varit en osynlig grupp i samhället. Få har fått en diagnos och mörkertalet är förmodligen stort. Hur kommer det sig?
Det har länge funnits en uppfattning att adhd och autism är något som enbart gäller barn och unga och att diagnosen går över eller växer bort när man blir äldre. I dag vet vi att vissa symtom kan försvinna, men att funktionsnedsättningen inte gör det. I och med att kunskapen och medvetenheten om neuropsykiatriska diagnoser har ökat kan allt fler, även äldre, diagnosticeras. Den genetiska ärftligheten är hög. Många äldre får en diagnos i samband med att barn eller barnbarn har fått en diagnos. De äldre har känt igen sig i beskrivningen och sökt hjälp.
Vad kan en diagnos betyda för den enskilda personen?
De flesta äldre med adhd eller autism har levt ett helt liv utan diagnos och utan att förstå mönstret av upprepade svårigheter och misslyckanden. De har kämpat i motvind utan redskap att reglera sig själva och sina beteenden vad gäller till exempel aktivitet, humör, känslor, aptit och sömn. En diagnos ger dem en förklaringsmodell, en viktig pusselbit, som skapar bättre självförståelse och självinsikt. På sikt leder det till ökad livskvalitet och självkänsla.
Vad kan jag göra om jag misstänker att jag har adhd/autism?
Vi har alla drag av adhd/autism som vi kan känna igen oss i. Men för att kunna utredas måste svårigheterna ha funnits under en lång tid och gett så stora problem i vardagen att det medför en funktionsnedsättning. Ett första steg mot en utredning är att ta kontakt med sin vårdcentral. Därifrån kan läkaren remittera till psykiatrin. Man kan också söka privat vård för både utredning och behandling av neuropsykiatriska diagnoser. ●
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) beror på hur hjärnan arbetar och fungerar. De vanligaste funktionsnedsättningarna är adhd, autism, Tourettes syndrom och språkstörning. De olika diagnoserna är närbesläktade och det är vanligt att samma person har flera diagnoser.
Adhd yttrar sig på olika sätt hos olika människor och under olika tidpunkter i livet. Svårighetsgraden och typen av svårighet varierar från person till person. Hos äldre med adhd dröjer sig ofta följande symtom kvar genom livet:
l Inre oro.
l Koncentrationssvårigheter.
l Svårigheter att planera uppgifter och tid.
l Problem med arbetsminnet, den delen av minnet som lagrar information på kort sikt.
l Svårigheter att reglera känslor.
Beroendeproblematik är vanligt. Många försöker att lösa sina problem med alkohol, tabletter eller droger. Kroppsliga problem förekommer också ofta, exempelvis olika former av smärttillstånd, magproblem, migrän, högt blodtryck och övervikt.
Koppling mellan adhd och demens. Det finns likheter mellan adhd hos äldre och sjukdomar som till exempel Alzheimers sjukdom och åldersrelaterade minnessvårigheter. Med åldrandet kan svårigheter som bristande impulskontroll och koncentrationssvårigheter förvärras. Många äldre behandlas därför för demens när de egentligen behöver behandlas för adhd.
Vanligaste symtomen vid autism är begränsningar i socialt samspel och kommunikation samt begränsade, repetitiva och stereotypa beteenden, intressen och aktiviteter. Äldre med autism är ofta i behov av strikt dagliga rutiner och har hög stress-
känslighet och ökade svårigheter att hantera problemen i sin vardag. En autismdiagnos kan vara första steget för att kunna erbjuda adekvat stöd och behandling för dessa äldre.
Riksförbundet Attention bedriver påverkansarbete inom en rad områden för att förbättra livssituationen för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf).
Med det arvsfondsfinansierade projektet ”Äldrelyftet – åldras och må bra med adhd” vill Attention sprida kunskap/sätta fokus på äldre med adhd.
Projektets första rapport bygger på närmare 50 djupintervjuer och en enkätstudie med över 400 svarande. Av resultatet framgår det tydligt att livet för många har varit en kamp för att bli förstådda och för att förstå sig själva. Majoriteten av de svarande vittnar om tunga perioder i livets alla skeenden. Läs om projektet på attention.se – sök på äldrelyftet.
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) beror på hur hjärnan arbetar och fungerar. De vanligaste funktionsnedsättningarna är adhd, autism, Tourettes syndrom och språkstörning. De olika diagnoserna är närbesläktade och det är vanligt att samma person har flera diagnoser.
Adhd yttrar sig på olika sätt hos olika människor och under olika tidpunkter i livet. Svårighetsgraden och typen av svårighet varierar från person till person. Hos äldre med adhd dröjer sig ofta följande symtom kvar genom livet:
l Inre oro.
l Koncentrationssvårigheter.
l Svårigheter att planera uppgifter och tid.
l Problem med arbetsminnet, den delen av minnet som lagrar information på kort sikt.
l Svårigheter att reglera känslor.
Beroendeproblematik är vanligt. Många försöker att lösa sina problem med alkohol, tabletter eller droger. Kroppsliga problem förekommer också ofta, exempelvis olika former av smärttillstånd, magproblem, migrän, högt blodtryck och övervikt.
Koppling mellan adhd och demens. Det finns likheter mellan adhd hos äldre och sjukdomar som till exempel Alzheimers sjukdom och åldersrelaterade minnessvårigheter. Med åldrandet kan svårigheter som bristande impulskontroll och koncentrationssvårigheter förvärras. Många äldre behandlas därför för demens när de egentligen behöver behandlas för adhd.
Vanligaste symtomen vid autism är begränsningar i socialt samspel och kommunikation samt begränsade, repetitiva och stereotypa beteenden, intressen och aktiviteter. Äldre med autism är ofta i behov av strikt dagliga rutiner och har hög stress-
känslighet och ökade svårigheter att hantera problemen i sin vardag. En autismdiagnos kan vara första steget för att kunna erbjuda adekvat stöd och behandling för dessa äldre.