Landets läkare med specialistkompetens om äldres sjukdomar är få och ojämnt spridda över Sverige. Följderna är svåra, menar experter som ändå pekar på några ljusglimtar.
Läran om äldres sjukdomar, eller geriatrik som är den mer formella termen, är både sällsynt och ojämnt spridd i landet. Statistik från Socialstyrelsen visar att det på 100 000 invånare i Stockholms län går cirka tio läkare och 151 sjuksköterskor med geriatrisk kompetens medan det i Uppsala län några mil norrut bara går åtta läkare och 26 sjuksköterskor, i Jämtland två läkare och 21 sjuksköterskor, i Halland en enda läkare och sex sjuksköterskor.
Och det finns ett stort behov av ökad geriatrisk kompetens enligt Yngve Gustafson, professor i geriatrik vid Umeå universitet som under många år arbetat som läkare på äldreboenden.
– Det blir bättre för patienten och det blir billigare för samhället som får mer kvalitet för pengarna, säger han.
Yngve Gustafson är den som offentligt brukar tala med mest hetta om hur vård och omsorg brister när det handlar om att möta äldres medicinska behov. Tidigare har det ofta handlat om de svåra följderna av rundhänt förskrivning av läkemedel (bland annat förlorad smak och aptit vilket kan leda till bland annat undernäring och fallolyckor). Den senaste tiden har han främst kommenterat hur äldre drabbas svårt av coronapandemin. Nio av tio som under våren 2020 avled i covid-19 var över 70 år. Yngve Gustafsons uppfattning är att många dödsfall hade varit möjliga att undvika om bara rätt vårdinsatser satts in.
– Mer än någonsin har följderna av dålig kvalitet på vården och brister i bemanning och kompetens tydliggjorts, säger han.
Det är för tidigt att skriva hela historien om Sverige och coronapandemin, men det är på sin plats att ställa en fråga: Hur kommer det sig att den geriatriska kompetensen – uppenbart livsviktig under pandemin – är så ojämnt spridd?
– Det är en otroligt komplex fråga, säger Lena Holmquist Henrikson som är överläkare i geriatrik vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och styrelseledamot i Svensk geriatrisk förening.
– Det är mångfacetterat och hänger ihop med politiska beslut om vad det ska satsas på. Men det hänger också ihop med att man ofta inte har uppmärksamhet på äldres specifika behov, för att man saknar de generella kunskaperna, säger hon.
Hon pekar på att närvaron av eldsjälar kan förklara lokala och regionala skillnader och framhåller att det inte bara råder brist på formell specialistkompetens inom geriatrik utan en mer generell orientering överallt, en basal kunskap om hur man ska sköta sköra äldre.
Hon tillägger att det är allmänläkarna på vårdcentralerna som i högst grad möter äldre patienter.
– Det är viktigt att ha respekt för att det finns mycket kompetens där.
Lena Holmquist Henrikson är chef för ett geriatriskt utvecklingscentrum som i höstas startade på Sahlgrenska universitetssjukhuset med uppgift att sprida kunskap och etablera en mer personcentrerad vård: geriatrisk kunskap ska prägla omhändertagandet oavsett på vilken avdelning en äldre person vårdas.
– Det handlar mycket om kontaktskapande, att vara en spindel i nätet och skapa nätverk i stort och smått. Jag utbildar själv i skörhet i små grupper och försöker lyfta medvetandenivån, men arbetar också med att stimulera forskning om äldre och omsätta forskningsresultat i praktiken, säger hon.
Arne Sjöberg, chef för geriatriken vid länssjukhuset i Kalmar och liksom Lena Holmquist Henrikson ledamot i styrelsen för Svensk geriatrisk förening, framhåller också vikten av att föra ut geriatrisk kompetens bortom kretsen av specialister. De framtida behov som följer av den demografiska förändring som innebär att Sveriges befolkning får en allt större andel äldre, liknar han först vid en tsunami. Sedan ändrar han sig och jämför istället med den långsamma men dramatiska höjningen av havsnivån till följd av klimatkatastrofen.
– Från 2018 till 2025 kan man med säkerhet säga att vi får 50 procent fler 80-åringar. Det är enkel matematik för den som vågar se det.
Som specialistområde har geriatrik en kort historia som inte sträcker sig längre tillbaka än till 90-talet, vilket är en del av förklaringen till att det ser ut som det gör, menar Arne Sjöberg. Han ser dock tydliga tecken på att insikten om dess betydelse har börjat få fäste.
– Det är påtagligt att andra specialistområden har insett att det är en egen specialitet och ett eget kompetensområde. Man ser att man har nytta av det geriatriker till exempel gör på akutmottagningar, säger han.
Även Lena Holmquist Henrikson är försiktigt optimistisk. Hon pekar på att många års ansträngningar, inte minst från pensionärsorganisationerna, har gett resultat.
– Från olika håll, inte minst ledningshåll, börjar det uppmärksammas att det finns mycket att göra, att det finns kunskap som bör spridas, säger hon.
Yngve Gustafson hyser däremot mindre optimism om en förbättrad situation.
– Från ädelreformen på 90-talet och framåt har utvecklingen varit precis den omvända, avslutar han.