Nu växer intresset för snidade figurer. De stiger i pris och det handlar inte bara om den kände Döderhultarn. Retroexperten Lotta Reberg tipsar om saker att hålla koll på.
Hemma på mina morföräldrars gata i småländska Virserum fanns det en granne som hette Erik Ekholm som snidade kossor, hästar och getter. Mormor och morfar köpte och gav bort vid högtidsdagar. Mamma fick en ko. Jag tyckte de var så fula och pinsamma. Nu, 50 år senare, ser jag helt annorlunda på dem. Jag tycker de är vackra, uttrycksfulla, vilket hantverk.
Och jag är inte ensam om att ha upptäckt snidade träfigurer. Det finns ett nyvaknat intresse för dem. Hembygdsföreningar ordnar utställningar och temadagar med gamla lokala snidare. Även kurser för de som vill lära sig den ädla konsten att tälja.
Gubbslöjd har blivit trendigt och töntstämpeln är borta. En av de som protesterar mot epitet gubbslöjd är Lars Axenfjord.
– Det är klart att det inte är gubbslöjd. Det är konst. Sätt en träbit och en kniv i handen på folk så får du se hur många som kan skapa sådana föremål som Döderhultarn och många efter honom har gjort, säger Lars Axenfjord.
Redan 1963 köpte Lars sin första snidade figur. Sedan dess har det blivit flera tusen. När han gick i pension för 15 år sedan fanns det inte så mycket annat att göra än att öppna ett museum – ”Svenska trägubbar” i Mullsjö utanför Jönköping. Där finns 2 300 snidade föremål av 300 olika täljare, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder. Så när Antikrundans egna experter går bet på någon snidad eller täljd skulptur slår de en signal till Lars Axenfjord i Mullsjö.
– Jag hoppas kunna samla allt i en bok så småningom. Det finns inte något samlat verk över detta svenska rika kulturarv, säger Lars.
Den stora täljarboomen kom inte med Emil i Lönneberga. Nej, det var smålänningen Axel Döderhultarn Petersson som visade vägen. Han slog igenom 1909. Då hade han en stor utställning i Stockholm. Ryktet om hans ”levande” figurer spred sig ut i Europa och till USA. Han skildrade de svaga och fattiga med ett ömt hjärta, de bättre bemedlade gjorde han gärna nidbilder av om de uppträdde högfärdigt. ”Han var vår förste store nationelle humorist inom skulpturen”, skrev författaren Artur Möller tre år efter Döderhultarns bortgång 1925.
– När Döderhultarn gjorde succé 1909 var Sverige och speciellt Småland fullt av möbelindustrier där det fanns snickare och bildhuggare. Många ville bli en ny Döderhultare. Efter några år fanns det en eller flera Döderhultare i så gott som varje by. Snideriet var ett sätt att dryga ut hushållskassan, och någon tv fanns inte att glo på om kvällarna, berättar Lars Axenfjord.
Nu upptäcker allt fler de mer okända snidarna och priserna stiger även på deras alster. Dels är det trendigt med det äkta och genuina. Sedan internet kom har också efterfrågan ökat.
Ett sätt att lära känna Döderhultarn och hans efterföljare är att besöka Lars Axenfjords museum i Mullsjö. Samlingen är lika imponerande som snidaren Helge Ruglands kortspelande skulpturgrupp. Hur sjutton kunde han få till den där höjda handen i färd med att slänga ett kort på bordet? Sniderierna är imponerande! ●
■ Kolla efter signatur eller stämpel.
■ Sök på internet. Titta igenom bud på olika nätauktioner.
■ Besök museet Svenska trägubbar i Mullsjö – där finns Sveriges största samling av snidade föremål. tragubbarna.se
■ Ta kontakt med närmaste hembygdsförening eller hemslöjd, de brukar ha bra koll på bygdens konsthantverkare, både dåtida och nutida.
(Logga in som medlem och läs senaste numret av E-tidningen)
Läs fler retroartiklar: