Blåmärken, skador i ansiktet, eller bara ett kuvat beteende. Vården missar ofta våld mot äldre, enligt Britt-Inger Saveman, professor i omvårdnad. PRO har uppmärksammat frågan i ett seminarium.
En äldre kvinna som har fullt med blåmärken på överarmen och isolerar sig i hemmet, eller en äldre man som uppträder skyggt, med förskrämd blick och inte vågar svara för sig. Detta är tecken som kan – men förstås inte behöver – betyda att personen i fråga har utsatts för våld i en nära relation.
Nära relationer inbegriper inte bara en partner eller en make eller maka utan även andra anhöriga, som vuxna barn, hemtjänst eller vårdare på äldreboende, framhåller Britt-Inger Saveman, professor emerita vid Institutionen för omvårdnad vid Umeå universitet.
En människa bryter inte armen vid axeln. Då har någon kanske blivit knuffad.
Varningssignaler om att våld och fysisk eller psykisk misshandel mot äldre förekommer kan vara både tydliga och förrädiskt subtila och svårupptäckta, konstaterar hon.
– Men en människa bryter inte armen uppe vid axeln – då har man kanske blivit knuffad av någon – och det är heller inte så vanligt att man får blåmärken på överarmen utan att någon klämt eller knuffat där, säger Britt-Inger Saveman till PROpensionären.
Hon har mångårig erfarenhet av såväl nationell som internationell forskning kring våld och äldre. Vid sina undersökningar och intervjustudier med äldre människor om ämnet fick hon ofta svaret:
”Du är den första som frågar mig om detta”.
– Flera äldre kvinnor svarade att våld och misshandel var något som pågått under hela deras äktenskap, som kanske hade varat i 50 år, berättar Britt-Inger Saveman.
Även om hon utifrån ett ökat antal lex Sarah-anmälningar tidigare kunnat se att vårdpersonal blivit bättre på att anmäla våld som de ser att äldre utsatts för vid exempelvis äldreboenden, sker mycket våld mot äldre ännu under radarn, menar Britt-Inger Saveman.
Flera äldre kvinnor svarade att våld och misshandel var något som pågått under hela deras äktenskap.
Medan vårdpersonal vid vårdinstitutioner är skyldiga att anmäla om de misstänker att någon far illa inom boenden, gäller denna anmälningsplikt inte alls på samma sätt när det gäller misstanke om våld i hemmet. Hemtjänstpersonal har visserligen möjlighet att polisanmäla sådana brott, men först om de misstänker att misshandeln är så grov att den kan ge två års fängelse. En skarpare lagstiftning som ger även hemtjänstpersonal större skyldighet att anmäla misstanke om våld i hemmet skulle inte lösa problemet, konstaterar Britt-Inger Saveman.
– Men det skulle underlätta om ett myndighetsbeslut fanns i frågan, säger hon och tror att mörkertalet är stort när det gäller våld mot äldre, både mot kvinnor och män.
I en svensk studie från Nationellt centrum för kvinnofrid rapporterade 5,8 procent av kvinnorna i åldrarna 60-74 år att de det senaste året hade utsatts för någon form av våld – fysiskt, psykiskt eller sexuellt. Motsvarande andel bland män i samma ålder var 2,7 procent. Studien genomfördes för sju år sedan, men samma siffror gäller, enligt Britt-Inger Saveman, än idag.
Det kan vara livräddande att ta sig lite tid att fråga.
Medan män i högre grad än kvinnor svarade att de drabbats av psykiskt våld, uppgav en högre andel kvinnor än män att de utsatts för sexuellt våld. Äldre kvinnor kan ha särskilt svårt att berätta om sexuellt våld i hemmet eftersom de ännu kan präglas starkt av den generation de tillhör, menar Britt-Inger Saveman.
– I äldre generationer kan en föreställning leva kvar om att en make har rätt att ”ta ut sin rätt”, säger hon, och påminner också om det psykiska våldet mot äldre, som hon menar är mer frekvent och kan vara långt mer svårupptäckt än det fysiska.
– Ser man att någon har en massa blåmärken är det lättare att ta tag i än om någon håller sig undan och uttrycker rädsla i ögonen, säger Britt-Inger Saveman, som framhåller vikten av att vårdpersonal vid misstanke om våld ställer frågor till den drabbade.
– Läkare, sjuksköterska, hemtjänstpersonal eller annan typ av vårdpersonal måste våga fråga och inte minst vänta in svaret, säger hon.
Något som kanske är lättare sagt än gjort med tanke på regionernas blödande ekonomi och ständiga brist på vårdpersonal. Vid exempelvis en akutmottagning är det enligt Britt-Inger Saveman lätt att frågor om våld mot äldre negligeras.
– Men det kan vara livräddande att ta sig lite tid att fråga, betonar hon.
Vid ett seminarium på Internationella kvinnodagen, fredagen den 8 mars, uppmärksammar PRO särskilt frågan om våld mot äldre kvinnor. Här diskuterar organisationen hur man kan komma tillrätta med brister i samhällets kunskap och agerande i frågor som rör våld mot äldre, om huruvida särskilda grupper av äldre är i riskzonen för våld, och hur regeringen arbetar med frågan i sin nationella strategi.
– Vi vet att män som slår kvinnor inte slutar med det bara för att de blir äldre. Genom det här samtalet vill vi bidra till att uppmärksamma frågan bland PRO:s medlemmar och andra som är intresserade, säger Marie Näslund, samhällspolitisk chef vid PRO, och tillägger:
– PRO är en feministisk organisation som vill bidra till att våldet oftare upptäcks och möjligheten till stöd och hjälp ökar.
Om du själv är utsatt för fysisk, sexuell eller psykisk misshandel är det viktigt att du talar om det med någon som du har förtroende för.
Du kan också kontakta:
*Kvinnofridslinjen-en nationell stödtelefon dit den som utsatts för våld kan vända sig för att få stöd och råd från professionella på området. För dig som inte pratar svenska kan en tolk kopplas in. Kvinnofridslinjen nås på telefonnummer 020-50 50 50.
*Dokumentera när och var det har skett, fotografera eventuella skador, låt någon annan se skadorna. Spara hot som du fått på exempelvis telefonsvarare, sms eller mejl. Placera bevisen där personen som utövar våld inte kan hitta det. Vågar du inte ha det på din egen telefon, se till att någon annan har det på sin.
*Om du måste lämna hemmet akut, ha en färdig plan för tidpunkt, vem du kan kontakta och vart du kan ta vägen. Kolla på kvinnojourerna i din kommun eller kontakta socialjouren.
*Öppna ett bankkonto i annan bank som din partner inte har tillgång till eller känner till. Betona att banken inte ska skicka brev/sms med information till partnern.
*I vissa kommuner finns även så kallade tantjourer, som stödjer äldre kvinnor som är utsatta för psykiskt eller fysiskt våld.
*Nationell stödlinje för våldsutsatta män är en nationell stödtelefon för män som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld av en närstående, eller för sexuellt våld. Hit är även närstående och de som möter våldsutsatta i sitt arbete välkomna att ringa. Tel 020-80 80 80.
*Äldrelinjen riktar sig till både män och kvinnor som mår psykiskt dåligt eller längtar efter någon att tala med. Den är bemannad av utbildade volontärer som kan hänvisa vidare till professionell hjälp. Du når Äldrelinjen på telefonnummer 020- 22 22 33.
Källor: Jämställdhetsmyndigheten, Nationellt centrum för kvinnofrid och Äldrelinjen.
Vårdpersonal som ser tecken på fysiskt våld, som blåmärken, skador i ansiktet eller skador på oväntade ställen ska först vända sig till sin enhetschef, sedan kan en anmälan göras enligt lex Sarah till tillsynsmyndigheten Ivo (Inspektionen för vård och omsorg).
Som enskild kan du polisanmäla händelsen eller anmäla den till Ivo om du vill att Ivo ska starta en utredning om brister och fel i vårdinrättningen.
Ser du tecken på att en person är så pass kuvad att hen inte vågar svara för sig kan det vara tecken på psykisk misshandel. Psykisk misshandel kan till exempel också ta sig uttryck i att den drabbade inte vill gå ut och träffa folk, blir deprimerad och isolerar sig. Isolationen kan både vara en av orsakerna och en av följderna av fysiskt och/eller psykiskt våld. Även psykisk misshandel kan anmälas enligt lex Sarah (av vård- och omsorgspersonal) till Ivo, eller som enskilt ärende, direkt till Ivo.
Källa: Socialstyrelsen