”Risken är att man blir fånge i sitt eget hem”

Med tiden har Lennart dock drabbats av problem med balansen. Han går med rullator, trapporna mellan de tre våningsplanen har börjat bli problematiska och de praktiska hemmasysslorna är det numer mest Birgitta som sköter. Och när det handlar om tyngre arbete i trädgården anlitar de ofta hjälp.

– När sjukdomarna kommer, då hjälper det inte att vilja, säger Lennart.

Det är inte känt exakt hur många svenskar som i likhet med honom och Birgitta har en bostad där de trivs men där det blir allt svårare att bo. När det handlar om tillgänglighet, alltså hur landets bostäder fungerar för personer med någon form av funktionsnedsättning, finns det ingen samlad bild.

– De kunskaper som finns handlar om de kommunala bostadsbolagens bestånd, inte om bostadsrätter och privata villor, säger Susanne Iwarsson, professor i gerontologi vid Lunds universitet.

Hon är vetenskapligt ansvarig för ”Bostadsförsöket”, en landsomfattande insamling av kunskap om bostäders tillgänglighet som ska genomföras till hösten som ett samarbete mellan universitetet och föreningen Vetenskap och allmänhet.

Volontärer kommer att dokumentera bredden på dörröppningar, höjden på trösklar och andra miljöhinder som avgör hur tillgänglig en bostad är. Resultaten rapporteras sedan in via en speciell mobilapp och samlas i en databas som på sikt kommer att vara öppen för allmänheten.

– Man kommer att kunna välja sin kommun, region eller hela landet, och få fram vilka miljöhinder som är vanligast i bostäderna, säger Susanne Iwarsson.

Hon understryker att uppgifterna sedan kan vara ett viktigt underlag för exempelvis pensionärsorganisationer som PRO vid lokala diskussioner om äldres bostadssituation och behoven av anpassningar.

Kanske kan den breda faktainsamlingen leda till nytänkande och förändringar som gör att fler slipper flytta. Det hjälper dock inte Lennart och Birgitta i Lilla Edet. Deras behov är mer omedelbara än så.

Att de ännu bor kvar i sin villa handlar mer än något annat om ekonomi. De står i kö för en nyproducerad hyrestrea, ett boende som skulle kosta dem drygt tio tusen kronor i månaden, vilket är nästan dubbelt så mycket som de nu betalar i sitt stora hus. Ovanpå det skulle de dessutom vara tvungna att betala 22 procent i skatt på vinsten från försäljningen av villan. Det gör en flytt orimligt dyr, tycker de.

– Då vore det mycket mer ekonomiskt att vara kvar, säger Lennart.

Samtidigt är han inte omedveten om det smått absurda i att han och Birgitta sitter fast i ett stort hus medan unga familjer med små barn är trångbodda. Under de senaste decennierna har bostadsyta nämligen blivit en alltmer ojämnt fördelad resurs. Drygt 60 procent av Sveriges 65–75-åringar bor i villa medan yngre åldersgrupper generellt är mer trångbodda och mindre ofta bor i småhus.

– Jag önskar att man kunde byta. Det här huset vore förträffligt för en barnfamilj, de skulle kunna ta det och vi skulle kunna ta en lägenhet, utan att köra in en massa skatter. Det vore bra för den nya familjen samtidigt som de gamla utan för mycket besvär skulle kunna få något annat, säger Lennart.

Han och Birgitta är inte ensamma om att framhålla skattekostnader som ett hinder. I en undersökning bland 60–79-åringar som gjordes för några år sedan, framhöll var femte (och var tredje i Stockholmsområdet) reavinstskatten som ett skäl till att inte flytta.

En sänkning av denna skatt är därmed något som fastighetsmäklarnas intresseorganisation Mäklarsamfundet, som låg bakom undersökningen, liksom flera bygg- och fastighetsbolag, har fört fram som ett sätt att skapa rörlighet på bostadsmarknaden.

– Huvudsaken är att det tas hänsyn till hur länge man har bott i en bostad, säger Mäklarsamfundets analys- och kommunikationschef Joakim Lusensky.

Idén är alltså att låta tiden avgöra skattenivån: Ju längre man har bott, desto lägre ska beskattningen vara.

När PROpensionären ber om en intervju med bostadsminister Märta Stenevi (MP) för att bland annat ställa frågan om reavinstskatten, avböjer hon med hänvisning till tidsbrist. Hennes pressekreterare skickar däremot information om de nya regler som infördes förra året och gjorde det mer förmånligt att skjuta upp beskattningen efter att en bostad sålts med vinst.

Joakim Lusensky ifrågasätter dock om denna förändring kommer att innebära att särskilt många säljer sina stora och opraktiska bostäder.

– Kravet för att få fullt uppskov är att flytta till en prismässigt likvärdig eller dyrare bostad. Det gör du ju rätt sällan om du flyttar till mindre, säger han.

När Stockholms tidigare äldreborgarråd Ewa Samuelsson (KD) för några år sedan utredde äldres bostadssituation, ingick det inte i uppdraget att klarlägga hur skatter påverkar hur människor väljer att bo. Hon är dock övertygad om att reavinstskatten är ett av flera ekonomiska skäl som gör att många blir kvar i sina bostäder.

– De äldre sa ofta att en flytt skulle innebära en mindre men dyrare bostad. Inte minst om det gällde nybyggnation. En del sa också att de gärna ville kunna spara till barn och barnbarn och att det skulle påverkas av reavinstbeskattningen.

Hon lade fram sitt betänkande med titeln ”Bostäder att bo kvar i” hösten 2015. Där fanns förslag för att förbättra tillgängligheten i det befintliga bostadsbeståndet (genom exempelvis hissbidrag till fastighetsägare), ta fram fler boendeformer med fokus på gemenskap (typ seniorboenden med kollektiva utrymmen), underlätta att bo kvar i eller flytta till bostad som det går bra att åldras i, samt att stimulera forskning kring tillgänglighetsfrågor och gemenskap i boendet.

Men sedan utredningsförslagen redovisades har inte mycket hänt, konstaterar Ewa Samuelsson. Hon hade kontakt med förra bostadsministern Peter Erikssons statssekreterare om utredningens förslag att satsa totalt 1,5 miljarder kronor för att stimulera installation av hissar i befintlig bebyggelse.

– Han uttryckte då att han inte trodde sig få gehör för det i budgetdiskussionen.

Hur äldre människor bor är inte den allra hetaste politiska frågan, trots att behoven växer snabbt till följd av demografiska förändringar. Ewa Samuelsson tycker därför att landets pensionärsorganisationer ska göra gemensam sak.

– Organisationerna har sin roll i att vara tydliga och ställa krav och tala med en röst. Det här är inte politiskt särskiljande.

Enligt Carina Benjaminsson, sakkunnig inom bland annat bostadsfrågor hos PRO, är boendet en prioriterad fråga. Hon pekar ut den generella bostadsbristen som det viktigaste problemet – av landets 290 kommuner är det bostadsbrist i 207, enligt Boverket –  och framhåller samtidigt alla de som får allt svårare att bo kvar i en bostad där de egentligen trivs.

–  Man behöver adressera detta i debatten. Det är viktigt att få in äldreperspektivet i bostadspolitiken eftersom det finns utmaningar med det bestånd som finns. Risken är att man blir fånge i sitt eget hem.

Och när flyttlasset trots allt går behövs det fler hyresrätter till en hyra som är möjlig att betala, understryker Carina Benjaminsson.

– Även en pensionär med låg pension måste kunna efterfråga det som byggs, säger hon.

Birgitta Örsberg i Lilla Edet har en pension på drygt elva tusen kronor och konstaterar att nästan hälften av hennes pengar kommer att gå till hyra om hon och Lennart flyttar in i en nybyggd lägenhet. Hon önskar att de kan bo kvar i villan, åtminstone ett tag till.

– Sedan kan jag tänka mig en snygg trea med utsikt över älven.