Den 5 februari 1990 landade Esmail Moloudi på Arlanda som flykting från Iran. – I mer än halva mitt liv har jag bott i Sverige och jag har aldrig varit tillbaka. Jag packade upp min resväska för gott den dagen, säger PRO:aren Esmail Moloudi.
I mars förra året kom det ett mejl till PROpensionärens redaktion. Det var från PRO:aren Esmail Moloudi i Göteborg som ville dela med sig av sin livsresa. Och han har hunnit med mycket under sina 71 år.
Först en snabb resumé av hans första 36 år i Iran – trots att den berättelsen innehåller tillräckligt många historier och stickspår för att fylla en bok.
Han föddes i Saqqiz i nordvästra Iran, där majoriteten är kurder. För övrigt samma stad som den 22-åriga kurdiskan Zhina Amini kom ifrån, vars löst sittande hijab gjorde att hon för två år sedan häktades av sedlighetspolisen i Teheran, och tre dagar senare hittades död i häktet. Hennes död utlöste massiva protester världen över.
Att växa upp som minoritet i ett land sätter sina spår.
– Jag skulle säga att alla kurder är emot makten, säger Esmail Molouidi.
För Esmails del var det först mot shahens styre och sedan mot de religiösa mullorna. När han på 70-talet började studera elektronik i Teheran kom han i kontakt med den radikala studentrörelsen och engagerade sig fackligt. Den iranska underrättelsetjänsten Savak grep honom och han dömdes till tio år för uppvigling.
I fängelset lärde Esmail känna representanter för en marxistisk organisation, Komleh, och när shahen störtades 1979 blev han fri. Ett år senare anslöt han sig till peshmerga, Komlehs militära gren av den väpnade kurdiska befrielserörelsen. Hans uppdrag var att politiskt, inte militärt, att propagera och upmuntra folket i den kurdiska delen av Iran att stå emot den islamiska regimen.
Där var han aktiv i tio år innan han landade här. Ytterligare ett halvt liv senare blev han medlem i PRO Smycket i Göteborg.
Det kan man kalla en resa.
– Det var slumpen som gjorde att det blev just Sverige, säger Esmail när vi träffas en strålande solig och varm höstdag i Göteborg.
Hans dåvarande fru kom först till Sverige, utvald som kvotflykting av FN. Esmail anslöt lite senare. Deras dotter hade fötts i peshmergalägret och hann bli bli fem år innan mormor, som tagit hand om barnet, kunde lämna dottern till föräldrarna som då hade börjat skapa en ny tillvaro i Linköping.
– Det var en svår tid. På många sätt, säger Esmail.
Men i Sverige började ett nytt liv med studier.
Namn: Esmail Moloudi.
Ålder: 71 år.
Bor: i Göteborg.
Gör: socionom med 29 år som anställd i Göteborgs kommun, författare, aktivist, medlem i PRO Smycket, timanställd på HBV-hem via kommunens bemanningsföretag.
Familj: Omgift, min fru och jag har två vuxna barn vardera och sex barnbarn.
Intressen: Slutar aldrig att engagera mig i samhällsfrågor. Medlem i Humanisterna. Spelar boule på söndagarna.
I Iran hade han gjort som pappa ville.
– Min far var en medveten människa och inte särskilt religiös, säger Esmail, trots att både han och mamma var analfabeter. Det var viktigt för dem att vi barn skulle utbilda oss. Pappa ville att jag skulle bli ingenjör så då blev jag det, för hans skull.
Föräldrarna fick 13 barn, berättar han, men bara sex nådde vuxen ålder. Sju barn dog i sjukdomar som vattkoppor, svinkoppor, magsjuka och i olyckor. Då fanns ingen sjukvård att tala om.
Men Esmails pappa visste vad jämställdhet var och lärde inte bara sina döttrar utan också sina söner att dela på arbetet hemma.
Pappan kunde också sätta gränser.
– Han behövde bara peka med hela handen och säga ”du!” så visste man vad som gällde.
Men att sätta gränser är en kärlekshandling, menar Esmail. Det skapar trygghet. Mamman hade ett annat sätt, hon förklarade och tröstade men föräldrarna hade samma värderingar och inställning till livet.
I Sverige tog Esmail chansen att följa sitt hjärta; han hade alltid velat arbeta med människor och efter att ha skaffat sig gymnasiebetyg på Arbetarrörelsens folkhögskola kom han in på socionomprogrammet på Göteborgs universitet, gick vidare och blev samtalsterapeut och i många år har han jobbat med beroendeproblematik bland unga vuxna.
Esmail har tagit med sig en väska med sitt personliga arkiv till kaféet där vi sitter. Då och då dyker han ner i väskan och tar fram egna artiklar som han har publicerat i Göteborgstidningarna, eller som har skrivits om honom. Han visar fotografier från sin tid i de iranska bergen, första dagen i Sverige, fackliga möten, konferenser med Rädda barnen och böcker han har skrivit på svenska och persiska.
Man kan lugnt säga att det har blivit en del material under åren: han har översatt texter om LO, fackföreningarnas och arbetarrörelsens historia men också skrivit om slöjan som könsförtryck, demonstrerat mot hedersvåld, låtit sig intervjuats som motståndare mot religiösa friskolor. Listan kan göras ännu längre.
”Jag tillhör mänskligheten, inte en nationalitet, eller ett land heller. Mitt liv handlar uteslutande om värderingar och jämställdhet. Jag bor här och det är min plikt att hjälpa till”
Esmail vill också gärna lägga till att han var ordförande för Akademikerförbundet SSR i Göteborgsregionen under åren 2004–2009 och skolansvarig för Rädda barnen i Göteborg 2002–2005.
– Faktum är att mina stora idoler är Ivar-Lo Johansson och Moa Martinson, säger han och berättar att det faktiskt var under hans tid som peshmergasoldat som en kurd från Sverige introducerade honom till de svenska arbetarförfattarna.
Engagemang är ett grundstråk i hans personlighet. Att bry sig om andra människor går som en råd tråd genom Esmails liv.
– Vi människor är olika och det är skönt. Vi utgör en mosaik och det finns plats för alla. Min vision som medmänniska är att påverka, medverka och hjälpa till, säger han och fortsätter:
– Jag tillhör mänskligheten, inte en nationalitet, eller ett land heller. Mitt liv handlar uteslutande om värderingar och jämställdhet, människors lika värde. Jag bor här och det är min plikt att hjälpa till.
Esmail har också engagerat sig i arbetet med iranska flyktingar i Sverige. I nio år var han ordförande i Iranska flyktingars riksförbund och numera stöttar han papperslösa via Rosengrenska stiftelsen, vars verksamhet går ut på att hjälpa papperslösa att få vård. Medicinskt ansvarig för stiftelsens verksamhet är barnläkaren Henry Ascher.
”PRO skulle kunna samarbeta med andra grupper och föreningar som ägnar sig åt att till exempel skapa trygghet i bostadsområden,
för det behövs”
Har du aldrig råkat ut för rasism?
– Jag har personligen aldrig mött rasismen, men jag har hört och jag har sett, jag vet att den finns. Men jag väljer att se att de flesta ändå är mänskliga och jag känner att jag tillhör dem.
Jobbar du fortfarande?
– Ja, så är det. Min gamla chef sa till mig att ’Esmail, du får inte gå i pension’ och det vill jag inte heller. Så jag jobbar som timvikarie på HVB-hem för ungdomar med missbruksproblem. Förresten blev min farfar 116 år! Han är min förebild. Han odlade tobak som han sålde i arabvärlden och han reste runt tills han blev 95. En öppen människa som alltid sa att ”världen tillhör mig!”
Hur kom det sig att du gick med i PRO?
– En bekant från universitetet tipsade mig. Jag ville gå med i en intresseförening som tar till vara pensionärers intressen och han föreslog att jag skulle välja PRO och det passade mig bra. Jag säger så här: ’Bättre att vara med i en förening än en klan’, säger Esmail och skrattar.
Det är inte så många med utländsk bakgrund som väljer att bli medlem i PRO. Vad tror du att det beror på och vad kan PRO göra att få fler utlandsfödda att gå med i PRO?
– Jag tror att man måste visa sig genom att jobba aktivt i områden där människor bor. PRO skulle kunna samarbeta med andra grupper och föreningar som ägnar sig åt att till exempel skapa trygghet i bostadsområden, för det behövs.
Precis som det finns föräldrar på stan som nattvandrar, vuxna som syns ute bland alla andra. Det skulle pensionärer också kunna göra och det skulle vara ett sätt för PRO att synas.
Så typiskt av Esmail att tänka så. Varför ska inte jag hjälpa till om jag kan? ●