Ledare
Min första kontakt med tunga vikter inträffade i de tidiga tonåren, när jag och en kompis med benen darrande av nervositet klev in på en tyngdlyftningsklubb. En stund senare skulle vi även kliva ut från klubben med darrande ben, men mer om det senare.
Det här utspelade sig innan gym-boomen och ville man bygga muskler var det därför traditionell tyngdlyftning som gällde. Eftersom vi var lika spinkiga båda två, hade vi siktet inställt på rejäla biceps.
Det visade sig dock vara svårare än vi trott. När tränaren inne på klubben pekade mot en skivstång på golvet med uppmaningen att vi skulle försöka lyfta den, kunde ingen av oss rubba stången en millimeter – till tränarens och hans kompisars oförställda glädje.
Det här var på 70-talet, innan någon hört talas om toxisk maskulinitet, så att vuxna män roade sig på 14-åriga grabbars bekostnad var inget konstigt.
När tränaren slutat skratta och torkat tårarna ur ögonen förbarmade han sig över oss och räckte över ett mer anpassat träningsprogram som vi trots lättare vikter nätt och jämnt klarade av.
Efter passet var vi så slutkörda att vi knappt kunde gå. Jag minns fortfarande hur benen skakade av utmattning när jag klev ut genom dörren.
Några fler besök på tyngdlyftningsklubben blev det av förklarliga skäl inte. Då verkar de ha det trevligare hos Trelleborgs ABK, som vi skriver om på sid 16 i nummer 3 av PROpensionären (e-tidningen).
Väl hemma plockade min pappa fram en kungsfjäder och en bunt gamla tidningsurklipp med Arne Tammer. Den senare utlovade mig en ny kropp bara jag gav honom en kvart om dagen.
Min nya kropp uteblev dock. Det enda som hände var att jag höll på att slå ut tänderna med kungsfjädern när jag tappade greppet om handtagen. Men det kan man ju också se som något nytt, ett nytt utseende alltså, om man är positivt lagd.
Senare fick jag ett träningsredskap med det lovande namnet Bullworker. Mina förhoppningar om att bli stark som en tjur, eller oxe, kom dock på skam.
Men kanske la den träningen ändå grunden för mina framsteg under gymnasieåren, då jag faktiskt lyckades bygga både muskler och styrka i skolans gym.
Sedan dess har jag fortsatt att träna, men numera inte med fåfänga som främsta drivkraft utan mer av nödvändighet, för att bromsa det kroppsliga förfallet. Ja, ni vet hur det är.
En annan hobby jag har ett tudelat förhållande till är fågelskådning, se mer på sid 81 i nr 3 av PROpensionären. Min pappa var inte bara en atlet, han kände även till namnet på varenda fågel inom häckningshåll. Dessutom kunde han vissla deras läten. Själv kan jag knappt skilja på en flamingo och en koltrast. Vissla är jag inte heller något vidare på.
Men kanske får jag nu tid att ägna mig åt både fågelskådning och visselträning. Efter 14 fantastiskt roliga år på tidningen och PRO går jag i pension. Framöver kommer jag att – i lagom omfattning – skriva böcker, hålla föredrag och annat skoj. Så kanske ses vi igen i något sammanhang.
Varmt tack för de här åren. Tack för alla kontakter med er läsare, jag kommer att sakna er.
Trevlig läsning! ■