För mig har ordet ”pimpla” en nostalgisk klang. Nej, jag syftar inte på minnesvärda festligheter med intag av öl i min ungdom, ordet för istället mina tankar till när jag var barn. Jag är uppvuxen vid en sjö, och varje vinter brukade min pappa ta med mig ut på isen för att pimpla. Efter fisk alltså.
Trots att jag inte har pimplat på över 50 år kan jag fortfarande höra det raspande ljudet för mitt inre, när handborren jobbar sig genom isen för att slutligen med ett klonk och ett plopp blottlägga det hål där pirken ska sänkas ned i vattnet.
Ibland fick vi upp en fisk, men det var inte det viktigaste, det var mer känslan av gemenskap som var grejen. Ungefär som jag tänker mig att det är när PRO Arjeplog samlas för att pimpla tillsammans, något du kan läsa om här.
Men det är klart att vi tog tillvara och åt upp all fisk vi fångade. Numera är det dock nästan så att jag hoppas att jag inte ska få napp när jag fiskar med mitt gamla kastspö.
Kanske hänger det ihop med att jag har egen erfarenhet av hur det är att fastna på kroken. När jag hälsade på en kompis på Gotland på 70-talet knöt vi på en strömmingstafs längst ut på linan, alltså flera små krokar på korta trådar, för att fånga strömming.
På det viset kunde man få upp flera fiskar på ett och samma kast, eftersom strömmingen simmar i så täta stim. Eller åtminstone gjorde det på den tiden.
”Innan jag hann reagera sjönk flera krokar djupt in i mitt lår medan hunden vände och började kuta runt mig på gräsmattan”
Jag hade lagt ut fiskespöt i gräset bredvid mig och dragit ut linan några meter för att få utrymme att knyta fast de nyinköpta och mycket vassa krokarna. Kompisens hund fick plötsligt syn på nåt i fjärran, satte iväg över gräsmattan, trasslade in sig i linan och …
Innan jag hann reagera sjönk flera krokar djupt in i mitt lår medan hunden vände och började kuta runt mig på gräsmattan. Den vanligtvis nerviga hunden blev ännu mer uppspelt av mitt skrikande och de andras försök att få stopp på honom, vilket resulterade i att han sprang ännu snabbare, drog ut linan ytterligare ur spolen och fick krokarna att sjunka ännu djupare in mitt ben.
Till slut lugnade sig i alla fall hunden och vi fick ägna en god stund åt att ta loss krokarna med hjälp av diverse tänger ur husets verktygslåda, ungefär som jag föreställer mig att kirurgi gick till på medeltiden. Eftersom krokar som bekant är försedda med hullingar var det inte heller någon direkt smärtfri upplevelse att bli befriad från dem.
Nej, då framstår pimpelfiske som tryggare och mindre smärtsamt – om än inte för fisken.
Ordet ”trasmatta” får mig också att bli nostalgisk, eftersom golven i mitt barndomshem var täckta av trasmattor som jag kröp omkring på innan jag lärde mig gå. De var vävda av min mormor, som inte hette Märta Måås-Fjetterström och var alltså inte värda en förmögenhet, som de mattor du kan läsa om på sidan 80 i nr 2/2026, i e-tidningen av PROpensionären. Men för mig har de ändå ett värde, liksom pappas gamla handborr – som minnen. Båda väckta till liv av artiklarna i det här numret. ■
Trevlig läsning!