Många lever utanför det digitala samhället. Färre än hälften av landets kommuner ger trots detta riktad hjälp till äldre, visar en undersökning som PROpensionären gjort. Men vägledning finns nästan alltid att få på biblioteket, och såväl PRO som många enskilda PRO-föreningar jobbar med frågan.
Lidingö kommuns digitala lots Hampus Kvist håller nybörjarkurs för en grupp pensionärer om hur de använder Ipads, alltså surfplattor från Apple:
– Det är som när ni går och handlar och plockar fram ert Coop-kort! säger han.
Kontot som han jämför med Coop-kortet är det som behövs för att ladda ner appar för att till exempel göra bankärenden, handla eller boka tider på vårdcentralen.
Det är en tisdag i januari och det märks att de tio pensionärerna i salen har olika nivå på sina förkunskaper. Medan några försöker komma igång genom att skaffa det efterfrågade kontot har andra redan specifika idéer om hur de ska använda sin surfplatta eller smarta telefon.
Kent, som tidigare jobbat som lastbilschaufför och inte vill uppge sitt efternamn, säger att han genom hela livet hållit sig på behörigt avstånd från datorer.
– De började komma i lastbilarna just när jag gick i pension. Jag har inte varit i närheten av ett tangentbord sedan jag gick i sjunde klass, säger 78-åringen.
Nu vill han lära sig att betala räkningar och parkeringsavgifter med hjälp av sin Iphone – i princip en mindre variant av de större läsplattorna som övriga sitter med.
Vid samma bord sitter PRO-medlemmen Britt-Marie Malmros med sin Ipad. Under sin yrkesverksamma tid var hon bland annat fastighetsmäklare och van datoranvändare. Nu vill hon kunna skriva en släktkrönika och behöver hjälp att installera ett särskilt program i Ipaden.
– Sedan har jag sett att det finns externa tangentbord, jag tror jag ska skaffa ett sådant.
Hennes son brukar hjälpa henne med det mesta som rör digitala prylar och tjänster, men hon vill gärna lära sig mer själv för att inte behöva känna att hon ligger honom till last.
– Han hjälper mig gärna, men har mycket annat omkring sig med jobb och familj.
Hjälpen från barn och barnbarn och att de inte alltid har tid är något som fler kursdeltagare vittnar om.
Varje torsdag är Lidingös äldre även välkomna till kommunens datakafé
Lidingö är en av de kommuner i Sverige som erbjuder digital hjälp till sina äldre invånare. Hampus Kvist anställdes 2021 med uppgiften att stärka den digitala självständigheten bland kommunens äldre. Gensvaret från målgruppen är stort och kurser för nybörjare med smartphone eller surfplatta är vanligast.
– Vi har även börjat med kurser i hur man handlar på nätet så att man kan beställa hem medicin eller livsmedel till dörren, så att människor blir mer självständiga. Det är det som är hela tanken.
Samtidigt betonar Hampus Kvist att kunskapsnivån varierar från nybörjare till vana användare.
– Men det är få som är fullärda, för det finns så mycket att använda och upptäcka i en surfplatta eller dator.
Varje torsdag är Lidingös äldre även välkomna till kommunens datakafé.
Och en vanlig vecka gör Hampus Kvist dessutom ett tiotal hembesök hos människor som har svårt att delta i kurserna och komma till datakaféet, eller behöver hjälp med sin stationära dator eller skrivare. Han är dock noga med att betona att arbetet inte går ut på att koppla ihop Lidingöbornas digitala apparater så att de ska fungera.
– Det här är en pedagogisk tjänst, ingen teknisk support, säger han och tillägger att kommunen inte får konkurrera med leverantörer av sådana tjänster.
Förutsättningarna att få hjälp att förstå och lära sig de digitala verktyg man behöver kunna behärska i vardagen, är bättre idag än 2017
Behoven av hjälp att använda digitala prylar och tjänster är stora. En enkätundersökning som PRO häromåret gjorde bland digitalt aktiva medlemmar visar att känslan av digitalt utanförskap till och med finns i den gruppen, trots att de redan använder datorer och är ute på nätet (se separat text). Och detta har varit tydligt länge – det här är inte första eller sista artikeln som skrivs med anledning av den ”digitala klyftan” och att den ofta hänger ihop med hög ålder.
Trots behoven av hjälp är det långt ifrån alla 290 kommuner i Sverige som erbjuder verksamhet som den på Lidingö. I det nationella nätverk av kommunala digitala lotsar – titeln varierar, en annan som används är digital fixare – som samordnas av Hampus Kvist, ingår bara ett 50-tal personer. Och en enkätundersökning som PROpensionären har gjort visar att endast cirka 35 procent av de 235 kommuner som svarade erbjuder sina invånare hjälp att förstå digitala tjänster och digital utrustning.
Ändå ser det ljusare ut nu än för bara några år sedan, enligt Terese Raymond som är nationell samordnare på Digidel, ett initiativ som startade för drygt tio år sedan för att öka den digitala delaktigheten i Sverige.
– Förutsättningarna att få hjälp att förstå och lära sig de digitala verktyg man behöver kunna behärska i vardagen, är bättre idag än 2017, säger Terese Raymond.
Så kallade Digidelcenter har etablerats på ett 30-tal orter i landet i respektive kommuns regi. Hon menar att många kommuner utöver det redan har resurser att hjälpa de medborgare som behöver stöd, det gäller bara att samordna dem. Och här kan PRO:s representanter i de kommunala pensionärsråden agera påtryckare.
Terese Raymond understryker dock att inte bara kommuner kan förväntas hjälpa människor att hantera sin digitala vardag. Ansvaret är – eller borde åtminstone vara – mer spritt än så.
Hon framhåller även en verksamhet som finns i alla kommuner: biblioteken. Det är ofta där frågor om företags och myndigheters digitala tjänster får sina svar. Det är också vanligt med kurser och handledning om digitala tjänster och prylar på biblioteken.
Biblioteken åtnjuter enligt Terese Raymond ett högt förtroende i befolkningen, och många tycker förmodligen att det känns lättare att gå dit än att kontakta en mer anonym kommunal tjänst och be om hjälp, menar hon.
– De tar ett stort ansvar och det ingår delvis i deras demokratiuppdrag, men de kan ju samtidigt inte vara hela samhällets datasupport.
Vid sidan av kommunal hjälp och att samhällsfunktioner som banker och myndigheter borde stötta sina användare av deras digitala tjänster, framhåller Terese Raymond volontärers betydelse.
– Det måste ju vara trevligare att sitta och prata med sina kompisar i PRO om sin mobiltelefon, än med en digital fixare eller någon på bibblan. ●
Hur vanligt är det med digital hjälp till kommunernas äldre invånare?
PROpensionären skickade en enkät till samtliga 290 kommuner för att ta reda på det. 35 procent, eller 80 av de 235 kommuner som svarade, uppgav sig erbjuda sådana tjänster i någon form.
Anders Nordh, utvecklingsledare på demokratisektionen hos Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, betonar att det inte finns något obligatoriskt uppdrag för kommuner att göra insatser för ökad digital delaktighet. Men merparten av kommunerna och regionerna gör stora insatser genom den verksamhet som bedrivs på biblioteken.
PRO tillsätter en arbetsgrupp för att arbeta med digitaliseringsfrågorna. Det är en konkret följd av projektet Digisen som startade 2021 för att minska det digitala utanförskapet och påverka utvecklingen av digitala tjänster så att de blir enkla att använda.
– Behoven är stora, säger Cecilia Parkert, projektledare för Digisen som nyligen avslutats.
Projektet, som bedrivits ihop med föreningen Begripsam, har bland annat genomfört en enkätundersökning där 15 000 PRO-medlemmar svarade på frågor om sin digitala delaktighet. Trots att dessa medlemmar redan var dator- och nätanvändare – undersökningen gjordes via internet – var det tydligt att de kände sig mindre hemmastadda i det digitala samhället än yngre svenskar.
– De använder internet i lägre utsträckning, tycker det är svårare och har ett större upplevt digitalt utanförskap, säger Cecilia Parkert.
När projektet tittade på svaren på några av de öppna frågorna framträder ett mönster, berättar hon, och tydligast är synen på internet som något positivt.
– Man är väldigt nöjd med internet, man slipper köa och kan göra massa saker: ta del av nyheter, boka resor, betala räkningar.
Mindre positivt är den känsla av otrygghet som också tonar fram i många svar.
– Det som oroar är att man kan bli rånad utan att man märker det förrän långt senare, som en person uttryckte det. Det handlar om att lämna ut personuppgifter, att använda mobilt bank-id, internetbank och sådana saker.
De minst digitala svarar inte på internetbaserade enkäter, och bland dem är utmaningarna ännu större.
– För dem har vardagen blivit mycket krånglig, och ibland helt omöjlig.
Till hösten upprepas enkätundersökningen och arbetsgruppen inleder sin verksamhet i vår.
– Vi kommer att identifiera vad det är som är viktigast att göra för både våra medlemmar, och för pensionärer i samhället i stort, så vi sätter in resurserna rätt, säger Cecilia Parkert. ●