Musik

Ett stjärnskott och en supernova

Valter Nilsson, 37, stjärna på uppgång, och Niel Young, 81, som fortfarande lyser klart på rockhimlen. Foto: Press Valter Nilsson, Joey Martinez

Valter Nilsson är årets absoluta stjärnskott och genombrott i Sverige, men han var länge en utpräglat göteborgsk företeelse. Håkan Hellström light, sa många. Typisk lillebror.
Det var ända fram tills folk började prata om hans nya album och när han sedan dök upp i Allsång på Skansen i tv i somras och pratade och blinkade mot Pernilla Wahlgren var den nationella extasen ett faktum.
En stjärna var född.
Jag vågar påstå att Valter Nilsson är unik. Ingen annan svensk artist har samma nybrutala utstrålning som han. Ingen man vågar nonchalera honom. Ingen kvinna kan vara ens en promille oberörd.
Nilsson är något så unikt som en artist med en sanslöst pojkaktig charm, mixad med en hypermanlig aura. Popslyngel och gubbrockare­
– i samma person. Ted Gärdestad och Ulf Lundell i samma kropp. Typ.
Ingen är oberörd, alltså. Och han är knappast Håkan Hellströms lillebror längre.
Valter kommer dessutom undan med texter som jämför Göteborg med Kalifornien(!). Och i ”Göteborg” sjunger han: ”En blandning av blött och kallt.” Stor poesi, om någon frågar mig.

Om Valter Nilsson står för rockens nödvändiga övermod så är Neil Young 2026 snaraste motsatsen och han står i stället för rockens mest omslutande och berörande vemod.
Det finns bokslutskänsla i sångerna. Uppbrott och saknad. Och evig kärlek. Man tänker att Neil, 81, både blivit dumpad och vill sjunga sånt som I’ll love you forever och låtsas att lyckan är total med barn och barnbarn. Världens vackraste vemod, kort sagt. Det är Neil Young just nu och jag tycker att han gjort sitt bästa album sedan Harvest.
Stora ord, jag vet, men jag står för dem. Vemod slår alltid modlöshet. ■

+
-
↺