PRO:arna Göran Borg och Kristina ”Kicki” Sellgren hade varit goda vänner i 55 år. När deras respektive gick bort var de varandras tröst i sorgen. – Varma känslor och attraktion växte fram och vi vågade ta steget och blev ett par.
Ute är det ruggigt men vid den gula stugan i skogsdungen är det liv och rörelse. Göran, 87, och Kicki, 80, munhuggs och skämtar medan de hjälps åt att bära in ved från förrådet ute på altanen. De laddar in i den nya täljstenskaminen och snart sprakar en hemtrevlig brasa.
En varm blick, händer som möts och kramas. De har båda gått igenom oro, lidande och sorg. Nu har de hittat glädje och trygghet i varandras sällskap och praktisk hjälp i vardagen.
– Det är skönt att bli kär på äldre dar, man behöver inte förställa sig. Vi känner varann så väl och har alltid kommit bra överens.
Kärleksgnistan sprakade till mellan dem för fyra år sedan. Kicki kände sig ensam när hennes man gått bort 2018 efter en lång tids lungproblem. Göran kände sig sliten och trött efter att under flera år ha stöttat sin fru Boel som drabbats av svår demens. Våren 2019 blev han änkling.
Kicki bodde här i sin stuga utanför Ronneby och Göran bodde i en lägenhet i Växjö. Kickis man Torsten hade varit Görans bästa vän och Görans fru Boel och Kicki hade varit nära vänner i alla år. Eftersom de båda paren haft så nära kontakt under alla år var det en stor tröst att kunna prata med varandra och dela sorgen.
Men det var tack vare musiken som Göran och Kicki kom att umgås extra mycket sedan de blivit ensamma.
– Musiken har alltid varit min stora glädje och jag fick kontakt med PRO-orkestern i Ronneby och fick möjlighet att börja spela igen. Jag körde tio mil hit till spelningarna och det blev en del sena kvällar. Då erbjöd Kicki att jag kunde sova över i hennes gäststuga, säger Göran.
Och så gick det som det gick, de upptäckte att de var mer än bara goda vänner. Snart flyttade Göran in och sov över i huset, och efter ett tag blev besöken hemma i lägenheten i Växjö alltmer sporadiska.
– Det var faktiskt Kickis son som ett år senare sa att nu var det dags att jag sade upp lägenheten och flyttade hit för gott och så blev det.
Helt oväntat var det kanske inte att de blev ett par. De har alltid haft ett gott öga till varandra.
– När vi spelade Fia med knuff var vi alltid i samma lag!
Nu bor de i Kickis vinterbonade sommarhus nära havet med skogen inpå knuten, härlig tomt med kombinerad gäststuga och gym och en vedeldad bastu.
De har även skaffat en marklägenhet i närbelägna Johannishus.
– När det blir för mycket snö flyttar vi dit, min rörlighet är lite begränsad, säger Göran. Han drabbades av polio när han bara var sex år och fick lära sig att gå med stödskenor och kryckor. Under tonåren blev det ena benet längre än det andra och tillväxten stoppades.
– Jag hade nog blivit lång om jag fått växa färdigt, mina pojkar är långa, närmare två meter.
Kaffet är serverat och Göran och Kicki minns tillbaka hur det var när de träffades första gången 1966.
Göran och Boel var nygifta och hade just återvänt till Stockholm efter några år i USA. Där hade de jobbat i New York, han som tandtekniker och Boel på ett barnhem. Tillbaka i Stockholm började Göran på sitt gamla jobb som tandtekniker hos Folktandvården på Östermalm. Och redan första dagen träffade han Torsten och de blev arbetskamrater och vänner.
– Han var poliodrabbad liksom jag och vi fann varann direkt. Han var gift med Kristina, ”Kicki”. Hon och Boel blev också vänner.
”Åren gick och sjukdomar och oro drabbade båda paren”
Det dröjde inte länge förrän de båda paren började umgås alltmer på fritiden och de hade verkligen roligt. Snart firade de nyår ihop och sedan åkte de på fjällsemester. Göran och Boel fick två pojkar, Torsten och Kicki en flicka och en pojke. Familjerna umgicks väldigt mycket. I slutet av 70-talet ärvde Torsten och Kicki ett hus i Växjö och flyttade dit.
”Ni kommer snart efter!”
Göran och Boel protesterade: ”Aldrig i livet att vi lämnar Stockholm!” Göran som spelade med en dansorkester på fritiden ville inte ge upp musiken.
– Men vi saknade gemenskapen med våra vänner och två år senare hittade jag och Boel ett trevligt hus i Växjö.
Göran fick återigen jobb på samma ställe som Torsten. Kicki hade en tjänst som skolsköterska och Boel började som barnskötare på en förskola.
– Jag hittade nya orkestrar och fortsatte spela, säger Göran.
Torsten och Kicki köpte ett fritidshus nära Kalmar och sedan hittade de detta huset utanför Ronneby. Göran och Boel köpte ett sommarhus i närheten några mil österut. De hjälpte varandra att renovera, konstruera och bygga om.
– Torsten och jag var ju både halta och lytta men vi hade så roligt, och skapade och förverkligade våra drömmar tillsammans med Kicki och Boel.
Men åren gick och sjukdomar och oro drabbade båda paren.
– Torstens polio, som först skadat hans lungor, gjorde att han fick allt svårare med andningen. 2008 flyttade vi hit till fritidshuset permanent, förklarar Kicki.
Några år senare började Boel drabbas av demens. 2018 dog Torsten. 2019 dog Boel.
– Det var otroligt skönt att vi kunde prata, träffas och umgås under den första svåra tiden, att vi fanns för varandra.
När sedan relationen gled över i kärlek och de bestämde sig för att flytta ihop för fyra år sedan kändes det helt rätt. Ingen av dem känner dåligt samvete.
– Våra barn accepterar vårt val och gläds med oss för att vi har varandra.
”Kicki är ofta med
som råddare och bär mina grejor”
Kickis stora hobby är stickning. En gång i veckan är det stickkafé i närheten och hemma har hon alltid några projekt på gång.
– Vi har byggt ett nytt soldäck. Det är skönt att ha någon nära i vardagen, vi lagar mat och äter gott, lyssnar mycket på musik, läser och målar.
Göran är fortfarande ute och spelar ganska ofta.
– Jag har varit med i olika grupper sedan 1960-talet. Nu spelar jag gitarr och sjunger i PRO orkestern, ett ukulele-gäng, Blekinge Spelmanslag och en grupp som lirar irländskt. En kollega och jag har också en del egna gig. Kicki är ofta med som råddare och bär mina grejer.
Göran är även med i styrelsen för RTP (Riksförbundet för trafik- och polioskadade) sedan många år.
De har fullt upp men de glömmer inte bort att bara njuta av att vara ett kärlekspar.
– Det finns en stark samhörighet och även fysisk attraktion. Det är tryggt att vara tillsammans med någon man känner utan och innan.
– Jag skulle aldrig ha gett mig in i en kärleksrelation med en helt okänd person, säger Kicki. Hon menar att det är smart att leta efter kärleken på nära håll i bekantskapskretsen eller i en förening man är med i.
– Man måste också vara öppen för kärleken, lita på magkänslan och inte fundera så mycket på vad andra ska tycka. ■