Gubbdagis blev räddningen för Bosse

Depression ökar i sin tur risk för att drabbas av demens men också för stroke, diabetes och hjärtinfarkt. Pensioneringen är en livshändelse som för vissa kan innebära en övergång till ett lugnt och behagligt liv medan det för andra innebär minskad självkänsla och i värsta fall livsleda. Det visar en avhandling av Ingrid Djukanovic, doktor i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet.
Bosse leder oss mot hamnplanen där Gubbdagis ska ha sitt veckomöte. De skriande måsarna, som hör till bilden av öliv, har numera ersatts av hoande duvor. Trutarna har flyttat in till stan och retar upp folk på uteserveringarna medan skogsduvorna andas havsluft.
Bosse pekar på sin ögonsten, den för tillfället upplagda båten Hulda. I närheten skrapas och målas det och en ljuvlig doft av tjära sprider sig.
Båtar har följt Bosse Lindgren genom hela livet. 1969 gav han sig av på en lång seglats, 18 år ung, sedan tog det sex år innan han mönstrade av i svensk hamn igen. Städer som Antwerpen, Rotterdam, New York och Rio de Janeiro passerar revy när vi pratar om de tidiga upplevelserna i världen.
Men livet tog en ny vändning. Bosse träffade sin livskamrat, läste till sjöingenjör och blev tvåbarnsfar. Han tog anställning på ett rederi och familjen bosatte sig på Asperö.

”Förutom den sociala biten är drivkraften att känna sig behövd”

Det är måndag förmiddag och en efter en rullar gubbarna in till hamnplanen på sina flakmopeder. På flaken ligger krattor, målarburkar och verktygslådor. Klockan 10 varje måndag träffas de på skolterminsmanér, det vill säga med långa sommar-, höst-, jul- och påsklov.
På bara några år har gänget etablerat sig som en stark kraft för samhälls-
nyttan på ön med sina knappt 500 bofasta. Nya sittbänkar och fågelholkar har tillverkats och satts ut, badbryggan förstärkts och dansbanan rustats upp. Gubbarna förenar nytta med nöjet att få umgås med andra och känna gemenskap över en delad lunch när möjligheten till yrkesarbete tagit slut.
– Jaså, du har folk från stan med dig idag, ropar Jan Pedersen som är ordförande och en eldsjäl i föreningen. Vi kan nog sätta henne i arbete, skrockar han medan gubbarna samlas i en klassisk lägereldscirkel.
Småprat inleder. Idag är de tolv på plats och det är affären på ön som diskuteras. Ägaren av fastigheten har sagt upp avtalet och handlaren behöver hitta en ny lokal. Oroliga blickar möts, någon skakar på huvudet och ger ett bekymrat intryck. De som driver affären har också hand om färdtjänst och post, är ombud för både systembolag och apotek så verksamheten är viktig för de bofasta.
Jan fördelar arbetet. På dagens schema står bland annat utegymmet som håller på att byggas på andra sidan ön. Efter lite resonerande delar de upp sig i olika grupper för veckans arbetsuppgifter. Några ska fortsätta med rivandet av en friggebod invid affären, andra ska fortsätta arbetet vid samlingslokalen.
Jan stannar kvar på hamnplanen medan flakmopparna drar iväg åt olika håll.
– Vi var flera ensamma själar som drog omkring här på ön och hade för lite att göra så vi bestämde oss för att ses en dag i veckan och göra ett handtag där det behövdes. Ganska snart var vi 21 personer mellan 65 och 80 år. Vi har olika bakgrunder allihop. Här finns kontorsjobbare, sjöfolk, fiskare, snickare, ja lite av allt, berättar Jan.
– Förutom den sociala biten är drivkraften att känna sig behövd, fyller Bosse i.

När folkpensionen infördes 1913 var medellivslängden under 60 år. År 2023 (den senast tillgängliga statistiken) var den 81,6 år för män och 84,9 för kvinnor. Sett till samhället i stort finns argument för att vi bör jobba längre än vi gjort tidigare. Vi är friskare, yrkeslivet har förändrats och ökat våra möjligheter att jobba. Enligt forskning vid Göteborgs universitet är det bara knappt hälften av dagens yrkesverksamma ålderspensionärer som uppfattar sig själva som pensionärer. Man ser sig hellre som jobbonär.
Tre av fyra arbetande pensionärer väljer att vara i någon form av fortsatt sysselsättning för att de tycker om att göra något som känns meningsfullt och för att den sociala kontakten med andra är viktig. För de flesta är det inte ekonomin som är avgörande.
Många arbetar ideellt, som att exempelvis vara volontär i någon hjälporganisation.

Ljumma vindar omfamnar oss när vi lämnar Jan och de andra gubbarna för en stund och går ner mot Bosses sjöbod för en fika och en pratstund på bryggan. Det är egentligen bara den lite krökta och framåtlutade gången som påminner om Parkinsons sjukdom. I övrigt är Bosse både stark och rask.
Han äter bromsmedicin och är mån om att hålla igång, att vara i rörelse.
– Jag märker att fingrarna inte lyder på samma sätt så vissa uppdrag undviker jag, säger han.
I sjöboden hänger verktyg på krokar i storleksordning, försedda med prydliga namnskyltar. Bosse är inte bara en trogen vän av ordning. Han är estet.
Vi slår oss ner på träbänken utanför boden och hör kluckande vågor mötas under bryggan. Bosse har lätt för att prata om de svåra åren och det märks att han bearbetat allt i många och långa samtal, både privat och genom professionell hjälp.

Gubbdagis har betytt mycket. Därtill omtänksamma och uppmärksamma grannar och vänner som såg när Bosse mådde dåligt. Att han inte tillät sig sjunka beror också på att han har två döttrar och idag dessutom två barnbarn att leva för.
– Jag tyckte det var väldigt tungt. I kombination med att jag fick diagnosen Parkinsons sjukdom och att jag blev lämnad av min fru blev det tre jobbiga saker att brottas med på en och samma gång. Jag mådde fruktansvärt dåligt, var deprimerad och oerhört ledsen. Jag tappade tillit till människor och har haft svårt att komma över skilsmässan.

”Jag har fått goda vänner genom mitt ideella arbete”

Men nu mår han bra, och har fått glädjen tillbaka, säger han.
– Jag är nöjd med att vara hemmavid, kunna fixa med båtar och göra lite nytta på ön. Mina barn och barnbarn ger mig den kärlek jag behöver och jag har fått goda vänner genom mitt ideella arbete.
Det är dags för Bosse att återgå till arbetet med Gubbdagis. Vi tar oss tillbaka till bryggan och Bosse parkerar intill anslagstavlan med information om aktiviteter på ön.
– Ett litet samhälle har förstås sina för- och nackdelar men för mig har gemenskapen här på ön varit ovärderlig. Det bästa med Gubbdagis är att få finnas i ett sammanhang och att få äga känslan av att skapa något konkret som andra också kan uppskatta. Jag är så tacksam. säger han. ■