Äldre som mår psykiskt dåligt får sämre hjälp

Något annat som skett under de senaste decennierna är att läkemedlen mot depression har utvecklats.
– När jag började jobba som psykiater i mitten på 80-talet skrev vi ut antidepressiva medel som kunde användas för att framkalla död vid överdosering. Det är en skillnad att vi inte längre tillhandahåller självmordsmetoder – och vi vet att tillgång till självmordsmetoder påverkar suicid.
(Hon preciserar sig: antidepressiv medicin är inte så farlig idag som tidigare, men sömnmedel och starka smärtstillande preparat kan än idag orsaka stor skada och död.)
Dessutom har attityder förändrats: Människor i allmänhet kan i högre grad än förr tänka sig medicinering mot depression, och i samhället i stort finns det numer andra förväntningar på hur äldre människor ska kunna må.
– En person i hemtjänsten som märker att en vårdtagare har blivit annorlunda, tappat intresset och verkar ha förlorat allt hopp kanske tidigare bara tänkte att han är gammal och hans fru är borta och det är klart att han är deprimerad. Medan de som idag jobbar med äldre – det kan också vara anhöriga eller andra närstående – vet mer om det här och kan förebygga psykisk sjukdom genom att kunna identifiera det hos människor.
Det finns numer motsvarigheter till kurser i första hjälpen vid kroppsskador. Precis som att veta hur en akut blödning ska hejdas tills professionell vårdpersonal tar över, handlar det om att lära sig att rycka in vid en psykologisk kris.
– Jag kan tänka mig att den som har gått den kursen har bättre beredskap att känna igen om en äldre person mår psykiskt dåligt, för att därmed försöka hjälpa personen att få stöd.

”Äldre får i högre grad än andra patienter läkemedel utskrivna, och ges i lägre grad tillgång till psykiatrisk specialistvård.”

Men det finns en hake, påpekar Margda Waern: den professionella hjälpen måste verkligen gå att få, men det är ingen självklarhet. Äldre får i högre grad än andra patienter läkemedel utskrivna, och ges i lägre grad tillgång till psykiatrisk specialistvård.
Hon jämför med det självklara i att unga ska ha tillgång till barn- och ungdomspsykiatri och konstaterar att äldres psykiska hälsa inte prioriteras på samma sätt.
Margda Waern nämner data från en vårdcentral i Göteborg som visar att äldre är den grupp som står för flest besök. Men när man tittar på vilka som får träffa en psykolog, så är det nästan inga äldre alls.
– Vi har en ojämlikhet i vårt utbud av vård i Sverige.
En studie hon är inblandad i handlar om ”existentiell gruppbehandling”; patienter på ett antal vårdcentraler runtom i Västra Götalandsregionen erbjuds att delta i samtalsgrupper.
– Man pratar om svåra frågor om liv och död och ensamhet och meningslöshet. Idén är att man genom att bli mer öppen om de här sakerna som kan vara väldigt tuffa, själv ska kunna se och erkänna åldrandeprocessen: ’Jag håller på att bli äldre och det påverkar min vardag.’ När man ser detta och kan prata om det med andra, så kan det göra att man får mindre ångest och att det blir mindre laddat.
Efteråt berättar många som har deltagit i grupperna att de har fått ny livskraft.
– De allra flesta uttrycker att de har fått en lite annan inställning till sitt åldrande och till sin vardag, säger Margda Waern.
Psykisk ohälsa och självmord är en politisk angelägenhet. I början av året presenterade regeringen en strategi för att förebygga psykisk ohälsa och självmord, och kort därpå anslogs nästan 1,6 miljarder kronor för att utveckla samhällets insatser.

Går det att se att politiska beslut ligger bakom nedgången av antalet självmord sedan 80-talet?
–  Det kan jag inte säga utifrån forskning, säger Margda Waern.
Hon framhåller samtidigt att övergripande samhällstrender som i varierande grad utgår från politik –  som till exempel bättre utbildning, mer förebyggande hälsovård, utvecklade läkemedel, förändrade attityder – har haft betydelse. ■

”Det var islossning – och det var fantastiskt!”

Man måste prata för att må bra, resonerar 83-årige Jan Kylve.
Därför gick han med i en samtalsgrupp för män i hans ålder.

Jan Kylve är född 1942 och gift sedan snart 60 år, så det var inte akut ensamhet som gjorde att han häromåret anmälde sig till en samtalsgrupp för män i Farsta i södra Stockholm.

– Jag är socialt intresserad och ser ju hur samhället utvecklas och hur äldre behandlas. Det ledde till att jag sökte mig till den här gruppen, litegrann för att förstå hur det fungerar och vad det kunde bli av det.
Mötena utgick från en modell utvecklad av organisationen Hjärnkoll, med en samtalsledare och utgångspunkt i den övergripande rubriken ”Vi pratar om livet – samtalsgrupper för seniorer”.
– Man såg på de här gubbarna som man ser på våren – de fick liksom grönare färg. De började tala om sina liv, många kom från arbetarklassen och har slitit hårt, både som barn och ungdomar, och det där började de prata om. Det var islossning – och det var fantastiskt!
Det är ingen självklarhet för alla att ta steget och delta i den här sortens samtal. I synnerhet inte om det innebär att inför sig själv och andra erkänna att man är en ensam människa. Men Jan Kylve är övertygad om att det kan ha stor betydelse att träffas och prata.
– Ensamheten leder ofta till personliga kriser och till och med självmord. Det finns ju en överrepresentation bland ensamma män som tar livet av sig, och jag förstår det. För ensamheten är grym.
Sedan han deltog i den första gruppen har han och hustrun flyttat från Farsta till Södermalm i Stockholm. Med sig hade han en idé om att få igång en ny grupp. Till slut fick han ihop några som ville vara med.
– Det finns några äldre ensamma män som vuxit fast i sina tv-fåtöljer. Det är svårt att få igång dem som inte har pratat på länge, men det är så otroligt viktigt att det finns någon som med lite envishet får ut dem. ■

PRO föreslås arbeta mot suicid bland äldre män

I det förslag till nytt handlingsprogram för PRO som nu är ute på remiss inom organisationen (se PROpensionären nr 3/2025 samt propensionaren.se) står det under rubriken ”Psykisk hälsa” att läsa följande:
”Psykisk ohälsa och suicid medför svåra konsekvenser för drabbade, närstående och samhället i sin helhet. Det allmänna ska svara för insatser som motverkar psykisk ohälsa och ofrivillig ensamhet. Det högsta suicidtalet i befolkningen finns bland män som är 85 år eller äldre. I denna grupp sker mer än dubbelt så många självmord per 100 000 individer som bland män i de yngre åldersgrupperna.”

”Ett sätt att bryta ofrivillig ensamhet är att ta kontakt med sin PRO-förening och delta i någon aktivitet, eller bara prata en stund.”

Den föreslagna texten fortsätter:
”Skillnaden mellan könen ökar med stigande ålder. I det suicidpreventiva arbetet behöver särskild uppmärksamhet riktas mot frågan om ensamhet och psykisk ohälsa bland äldre män. ”
Om den föreslagna skrivelsen finns med i det slutgiltiga handlingsprogram som antas av PRO:s kongress i juni nästa år, kommer PRO att arbeta med frågan genom att sprida kunskap, påverka beslutsfattare och stärka föreningslivets roll i det förebyggande arbetet, säger Christine Cars-Ingels, generalsekreterare, PRO. Ett sätt för den som vill bryta ofrivillig ensamhet är att ta kontakt med sin PRO-förening och delta i någon aktivitet, eller bara prata en stund. ■

Till dig som mår dåligt – det finns hjälp att få

■ Äldrelinjen. Öppen vardagar 8–19 och helger 10–16. Ring 020-222 233.
■ Hjälplinjen. Öppen dygnet runt. Ring 90 390.
■ Jourhavande präst. Öppet dygnet runt. Ring 112.
■ Jourhavande medmänniska. Öppet nattetid från 21 till 06. Ring 08-702 16 80.
■ Om läget är akut – ring 112.