Ledare
Jag älskar att åka skidor. Fartvinden, den friska luften, snötyngda granar och tystnaden i skogen.
Allt det där gör mig lugn – tills jag kommer till en nerförsbacke. Jag vet inte vad det är som gör att jag mot bättre vetande ser varje brant utförslöpa som en utmaning som bara måste besegras. Oavsett höjd, längd och väderlek.
Eller jo, jag anar orsaken.
När jag var barn, i slutet av 60-talet, gick jag i skidskola. Vi tränade bland annat på att åka slalom med våra längdskidor utför en liten backe. I början av kursen gick det strålande. Svängarna satt som de skulle.
”Du åker ju som den värsta Jean-Claude Killy”, berömde läraren och refererade till den franska storstjärnan som vunnit allt som gick att vinna i OS i Grenoble 1968.
Stärkt av dessa lovord insisterade jag på att åka slalom även när det efter några dagar blev dags för uppvisning. Detta trots att det då börjat töa och att det redan vid starten hade fastnat motsvarande halva den dåvarande snömängden i Sörmland under mina skidor.
Både läraren och min mamma uppmanade mig därför att åka rakt nerför backen istället för att svänga. Men jag var ju den nye Jean-Claude Killy, så medan de andra ungarna gled rakt utför envisades jag med att zickzacka mig ner.
Ja, det gick förstås som det gick. Eller snarare gick knappt alls. När jag efter en evighet tagit mig nerför den lilla sluttningen liknade jag mer en snöboll än en mindre upplaga av Jean-Claude Killy. Till alla närvarandes förtjusning.
Då jag i vuxen ålder ställts inför liknande utmaningar i skidspåret har jag i sann revanschistisk anda angripit dem på ungefär samma sätt.
För några år sen åkte jag i ett elljusspår. Mot slutet av turen uppenbarade sig en kraftig lutning som jag – trots den påtagliga risken för att hamna på ortopeden – bedömde som möjlig att susa nerför.
Och susade gjorde det allt. Inte minst i mina öron efter att jag förlorat kontrollen över skidorna och brakat rakt ut i skogen vid sidan av spåret. Jag var en hårsmån från att gränsla en tall, gjorde istället en volt, slog i skallen och blev liggande på rygg innan jag kommit underfund med vad som var upp och vad som var ner.
Men lika lite som skidlärararen och min mammas förmaningar hade stoppat mig för över 50 år sen, lika lite hejdade det mig från att försöka igen.
Jag tog ett varv till i spåret och insåg att ”okej, den här gången får jag väl ploga då”.
Det slutade med att jag återigen hamnade på rygg, och hann tänka att ”nu måste jag väl ändå ha brutit nåt”, innan en kvinna skidade fram, böjde sig över mig och oroligt undrade hur det hade gått.
”Bara fint”, ljög jag.
Nåja, jag behövde i alla fall inte uppsöka sjukhus och på tredje försöket tog jag backen.
Trevlig läsning! ■