Musik
Det här var året när de stora elefanterna dansade in på världsscenen igen och utsatte sig för risken att drabbas av elaka recensenter, nätmobbare och bitterljuva nostalgiker.
Men jag skulle nog säga att de klarat sig rätt helskinnade ur sina comebacker.
Eller snarare; mycket helskinnade.
Ta Paul McCartney, till exempel.
Han släppte nya albumet och det första man reagerar över är ju hur sanslöst bra han fortfarande sjunger. Rösten är fyllig men nästan onödigt känslig – precis som den alltid varit. Ingen i pophistorien är lika mycket honung som sälta. Ingen smeker lika mycket medhårs som motsträvigt. Ingen sjunger pop lika bra som Paul.
Här finns massor av bra och välskrivna låtar.
Och så texterna; de är magiska och berättar storys om bakgrund och framtid. Enkelt med djup.
Ta finstämda Down South om George Harrison:
”We’d talk about guitars and rock and roll/They were the subjects that would never grow old/It was a good way to get to know you/A fine way to work it all out/…/Before we learned to twist and shout – oh yeah”
Poesi som räcker för ett helt århundrade, om någon frågar mig…
Rolling Stones gör sin comeback med ett potent album där Mick Jagger sjunger svulstigt och uppkäftigt – som alltid. Keith Richards gitarrer är också i utsökt form. Det är som om båda är helt okänsliga för sin egen livsstil – och ålder.
Det är dock lite oklart vad som är gubbarna på skivan och vad som är inhyrda musiker, eller kanske rentav AI. Men det gör inte så mycket; känslan är stor och nostalgin hyperfräsch.
Allra bäst är faktiskt låtarna där Keith Richards sjunger. Det är så gripande och finkänsligt att i alla fall jag måste sätta 
mig ner och lyssna som en skolpojke. Jag älskar det. Jag älskar känslan. Rolling Stones för nybörjare – och för oss som föll pladask för Aftermath… ■
The Boys of Dungeon Lane
Paul McCartney
Foreign Tongues
The Rolling Stones
Madonna blandar och ger
Oklart precis som med Rolling Stones vad som är Madonna och vad som är ny teknik och AI. Men det gör inte så mycket här heller.
Vi som sett Madonna på scen flera gånger – jag är en av ytterst få som dessutom sett henne som scenskådespelare på Broadway – tycker nog att hela albumet är mycket gripande. Mitt i alla dansanta diskodängor.
Mest tagen blir jag av fina Danceteria som handlar om det gamla diskoteket på Manhattan där Madonna och New Yorks hela avantgarde hängde.
En av Sveriges främre medieprofiler blev till och med uppraggad, sovande på golvet där, av en målmedveten kvinna. Så kan det gå.
Madonnas album är ett måste för den som vill kunna sin musikhistoria. Fortfarande kan den gamla damen sätta kroppar, själar och dansgolv i totalt kaos.
Confessions II
Madonna
Missa inte …
● Carly Simon, 83, är en annan gigant som gjort comeback – efter 18 år. Med ny Parkinson-diagnos ville hon snabbt släppa sitt album Comes in waves som är riktigt bra. Vi som dyrkat henne sen Anticipation och You’re so vain blir inte besvikna.
● Moa Lignell är en av de där svenska artisterna som skapar fin musik en smula i skymundan. Nya minialbumet Vin & Pelikan berättar storys om livet för en ung kvinna med rötter i småstad på jakt efter rötter i storstad. Mycket fint.
● Icona Pop är de två unga svenska tjejerna som slog världen med häpnad med discodängan I love it. Nu är de tillbaka med det ytterst dansanta albumet Ritual och om man har åtminstone någon kroppsdel som kan ta danssteg så är det här ren uppvigling.