När pandemin blottade brister i äldreomsorgen hördes löften om förbättringar. Men drygt fem år senare har nästan inget hänt. ”Vi höjer inte våra röster tillräckligt”, säger PRO:s ordförande Åsa Lindestam.
Redan i slutet av 2020, bara drygt ett halvår efter att coronaviruset försatt en hel värld i undantagstillstånd, kom Coronakommissionens första rapport där äldreomsorgens kvalitet kritiserades skarpt.
Av de drygt 7 000 personer med diagnosen covid-19 som fram till den tidpunkten avlidit i Sverige hade nästan nio av tio varit 70 år eller äldre, och runt hälften bott på särskilt boende. Kommissionen pekade bland annat på att åtgärderna för att hejda samhällsspridningen av smittan inte varit tillräckligt effektiva och att äldreomsorgen hade strukturella brister. Brister som regeringen och myndigheter borde ha känt till och anpassat sina åtgärder efter, ansåg kommissionen och skrev i sin rapport:
”De anställda i äldreomsorgen lämnades i stor utsträckning ensamma att hantera krissituationen.”
Den dåvarande regeringens svar på kritiken om bristerna i äldreomsorgen, som förts fram från pandemins början, blev att införa Äldreomsorgslyftet där anställda bland annat erbjöds utbildning på betald arbetstid. Satsningen skulle pågå till 2023 men har sedan dess förlängts varje år. Stödet till kommunerna kommer preliminärt att uppgå till 1,8 miljarder kronor 2027 – det definitiva beslutet fattas tidigast i december.
Har det annars skett några förändringar?
”En genomgång av reformer och utredningar ger vid handen att inte mycket hänt som skulle kunna förbättra vård och omsorg för äldre”, är det bistra svaret från Ann Liljas och Bo Burström, docent i folkhälsovetenskap respektive senior professor i socialmedicin. Citatet är hämtat ur deras kapitel i skriften Välfärdens resiliens vid kriser i Norden som Nordiska ministerrådet gav ut förra året.
Det är tydligt att det hastigt väckta engagemanget för äldreomsorgen som pandemin tvingade fram lika snabbt falnade igen.
– Vi förvånades redan vid valet 2022 över hur lite uppmärksamhet äldreomsorgen fick. Och sedan dess har vi inte sett någon skillnad, säger Ann Liljas.
Det har dock inte helt saknats ansatser att skapa förändring i äldreomsorgen. Sedan i somras kan kommunerna till exempel anställa läkare, något som inte varit möjligt tidigare. Syftet är att stärka den medicinska kompetensen och ge bättre möjligheter att erbjuda vård efter behov och av god kvalitet, men lagen ser än så länge inte ut att få något stort genomslag.
Innan lagen trädde i kraft frågade tidningen Dagens Samhälle landets kommuner om de tänkte anställa läkare. Av 153 som svarade var det bara fem som planerade att göra det.
Sommaren 2022 lade en statlig utredning fram ett förslag till en äldreomsorgslag. Tanken var att den skulle förtydliga kommunernas uppdrag och ge en högre grad av patientsäkerhet. Men förslaget förpassades till papperskorgen av Tidöregeringen med motiveringen att det räcker med socialtjänstlagen, där äldreomsorgen redan regleras.
Ann Liljas betraktar det ratade lagförslaget som en förlorad chans för rikspolitikerna att göra skillnad.
– I stället har man fått in en formulering i socialtjänstlagen, men den är inte så tydlig. Med en äldreomsorgslag skulle det ha blivit ett mycket mer kraftfullt budskap. Det skulle ha visat att man tar saker på allvar och verkligen vill få till en förändring som gäller just den här gruppen, säger hon.
”De anställda i äldreomsorgen
lämnades i stor utsträckning
ensamma att hantera krissituationen”
I början av 2021 publicerade PROpensionären en artikel om bristerna i äldreomsorgen som synliggjorts under pandemin och alla löften från de politiska partierna. En av dem som uttalade sig i artikeln var Mats Thorslund, professor i socialgerontologi och expert i Coronakommissionen, som precis lagt fram den kritiska rapport som nämns i ovan.
– Jag och många andra har redan tidigare sagt allt det här till politiker och myndigheter och de har lyssnat artigt, men i praktiken har inget hänt, sa han då apropå kommissionens kritik.
– Förhoppningsvis står vi ändå nu inför någon sorts vändpunkt.
Drygt fem år senare har han gått i pension och vill understryka att han inte är lika uppdaterad som tidigare och därför måste vara lite försiktig med hur han uttrycker sig.
– Men min slutsats är ändå att inga förändringar egentligen har skett.
Äldreomsorgen är lika illa rustad för en kris nu som 2020, menar Mats Thorslund, och han ser inga tecken på utveckling i positiv riktning.
Som avgörande förklaring pekar han ut förändringarna i sammansättningen av befolkningen, alltså att andelen äldre blir allt större och att äldreomsorgen kommer att bli allt svårare att bemanna.
Hans slutsats är därför att den modell med skattefinansierad välfärd som vi är vana vid i Sverige och övriga Norden, i allt högre grad måste kompletteras med anhörigas insatser.
– Hur ska vi annars greja det?
Scenariot får PRO:s ordförande Åsa Lindestam att protestera. Hon är snarare övertygad om att det skulle göra skillnad om det blev mer attraktivt att arbeta i äldreomsorgen.
– Vi har hög arbetslöshet. Så om det var mer välbetalt, om det fanns status i att jobba med människor, om det fanns en arbetsmiljö som välkomnade, om man inte behövde jobba varannan helg, om man inte hade minutschema, så tror jag att det skulle vara något annat.
Åsa Lindestam är kritisk till att Tidöregeringen förkastade förslaget om en äldreomsorgslag.
– Alla pensionärsorganisationer är överens om att vi vill ha en sådan lag.
Makten att stärka äldreomsorgen genom att förbättra villkoren för dem som jobbar där ligger hos politiken, påpekar Åsa Lindestam, och därför är det förstås negativt att riksdagen har en så ung sammansättning. Trots att åldersgruppen 65 år och äldre utgör 29 procent av Sveriges röstberättigade tillhör endast 13 av de 349 ledamöterna i riksdagen –knappt fyra procent – den gruppen.
Den blygsamma representationen stärker inte förutsättningarna att få tryck i frågor som särskilt rör äldre. Om det ändå ska ske hänger det på de äldre själva, och i hög grad på PRO och övriga pensionärsorganisationer, menar Åsa Lindestam.
– Vi höjer inte våra röster tillräckligt.
Hon understryker betydelsen av att organisationerna samarbetar kring sina gemensamma frågor.
– Tillsammans blir vi starkare. ■