Livet kan kännas som ett ko-släpp. Det är tidningens krönikör Maggan Hägglund övertygad om. Här ger hon sina bästa tips för att uppfinna och pyssla om små vardagliga lyckor.
Jag känner ibland att jag borde dämpa mig, men så tar jag ett hoppsa-steg ändå. Jag tycker att livet är så kul. Och att det faktiskt på väldigt många sätt är bättre än någonsin nu, när jag är 74. Visst, jag glömmer namn och jag anser att varje dag behöver en siesta, men jag får styra så mycket själv i mitt liv och jag har så himla mycket erfarenhet att utnyttja.
Det här är mina bästa tips som gör att livet vid 74 är ännu bättre än vid 55. Jag önskar att jag hade haft en aning om det då (när livet var trevligt men också rätt mycket släp och slit), att ett livets ko-släpp väntade mig och jag skulle hitta nya gröna ängar.
Nej, det är inte likadant för alla och jag har fått vara ganska frisk. Jag förstår om du inte håller med mig, men tycker ändå att mina tio lifehacks är värda att pröva ■
Görs bäst tillsammans med en vän. Jag har berättat om det här i en krönika i PROpensionären också, men mål är något som gett mig struktur, inriktning och en massa skratt.
Min vän Doris, som studerat beteendevetenskap och lärt många chefer och anställda att få ordning på sitt arbetsliv föreslog att vi två skulle börja sätta mål för varje termin och följa upp dem. Det ska vara mål som är tydliga och går att mäta. Så två gånger om året har vi terminsavslutning tillsammans.
På våren åker vi ut till Fjäderholmarna utanför Stockholm och sätter oss i vilstolarna på Röda villans café, dricker kaffe och ser ut över havet – och så skriver vi. Dels ”Saker under våren som jag är tacksam för”, dels ”Mina mål för hösten”. Vi tittar på havet, funderar och låter tankarna gå.
Vi blandar högt och lågt. Det kan vara tacksamhet för en resa, och målet kan vara att faktiskt plantera 40 tulpanlökar i höst.
Framåt jul har vi sedan samling med frukost på Grand Hôtel i Stockholm (vi är bra på att unna oss). Och så sitter vi där och ser ut medan vintermorgonen ljusnar utanför och läser upp målen vi satte i våras och prickar av vilka vi nådde och vilka vi inte alls nådde. Skriver tacksamheter och nya mål. Det är vårt årshjul som får oss att stanna upp, se lite bakåt och vara tacksamma och som driver oss vänligt framåt mot nya mål. Det har rullat på i 18 år nu. Det behövs varken båtutflykter eller hotellfrukostar men en vän är bra att ha, och en bok att anteckna i och jo, en kopp kaffe behövs nog.
Två i månaden är lagom. Det här är något som Doris och jag praktiserat i många år. Våra mål tenderade att bli lite väl duktiga så vi började skriva in målet ”Minst två roligheter varje månad”. Det kan vara att gå på teater eller bio, ordna ett kafferep eller åka på utflykt. Men de ska planeras. Och bli av.
Så länge du yrkesarbetar på heltid styr jobbet så mycket. Som pensionär gäller det att fixa sina egna rutiner. Och trevliga sådana.
En av mina trevligaste rutiner är att jag och min syster Elisabeth varannan söndag går på något museum (vi bor i Stockholm så det finns massor) och sedan äter vi lunch tillsammans. Det är som ett Kinderägg – tre härligheter i ett. Vi får en dos kultur, vi äter gott och det blir verkligen av att vi träffas och pratar ikapp. Det fungerar därför att det är så enkelt (ingen behöver laga mat) och för att vi är så perfekt lika i vår inställning till museer och konstutställningar – vi är intresserade men ingen insisterar på att läsa varenda text. Och om jag blir trött i huvudet av alla intryck sätter jag mig bara ner på någon bänk och min syster går vidare och tittar tills hon är nöjd.
Jag har många sådana traditioner. Tårtkalas varje augusti när jag fyller år. Köttbullelunch i mellandagarna för mina extrabarn (vi började när de var 4 år, nu fyller de 23). Den årliga utflykten till stora handelsträdgården med Anna, inklusive lunch och prat. Och dessutom diverse luncher med vänskaps-gäng – lagom ofta, några gånger per termin.
En av de fiffigaste sakerna med arbetsplatser tycker jag är att man får så många lättsamma sociala kontakter. Det är en bra sak att odla också efter pensionen – enkla sociala kontakter som varken ersätter familj eller bästa vänner men som finns där. Jag har flera olika gäng som jag träffar och äter middag eller lunch med några gånger per år. Vi pratar ikapp och följer varandras liv och det är varken mer eller mindre. Mat och prat kan räcka men du kan också tänka kurser, bokklubb, filmklubb (gå på bio tillsammans en gång i månaden och fika och prata om filmen efteråt) volontärgrupp eller vandra eller simma tillsammans.
Fördelen med att vara 70+ är att omvärlden faktiskt accepterar att du är lite egen. Och du själv har blivit mer obekymrad om vad andra tycker. Så nu är rätt tid att ha rosa stövlar om du vill det eller gå till biblioteket varje dag och forska om det är det du längtat efter.
Det är nu du kan anmäla dig som volontär till arkeologiska utgrävningar (om artrosen tillåter) eller gå en stand up-kurs om du längtar efter att äntligen få säga det du vill ha sagt och visa hur kul du faktiskt är. Nu är rätt tid att bli dig själv ännu mer. Passa på att vara lite mer Pippi Långstrumpig eller Karlsson på taket-aktig. Fall inte in i andras tankar om vad pensionärer förväntas syssla med i vardagen. Det är ju nu du har chansen att sova med fötterna på kudden om du vill.
Man ska inte ”gamla ner sig” som 105-åriga bloggar-Dagny Carlsson sa. Det håller jag med om. Man ska inte krympa sitt livsutrymme utan vidga det. Det gäller att hitta nya horisonter.
Okej, du kan kanske inte orkar cykla i franska Alperna, men du kanske kan ta elcykeln från Varberg till Falkenberg (platt och asfalterad och med sanslös utsikt över havet). Själv ska jag åka tåg till Paris med min tågvana storasyster, det är ett lagom äventyr för mig.
Jag är övertygad om att vi har ett djupt behov av att höra till i olika sammanhang. Och det är bara att hacka i sig att när vissa fasas ut så får man ibland anstränga sig för att hitta nya. Anmäl dig frivillig till att bli invald i styrelsen i den där föreningen du gillar (du kommer få applåder!), bli hundvakt, hjälp egna eller andras barnbarn med läxor, träna ett knattelag, bli volontär på ett språkcafé …
Njut av att ha lite mer tidsmarginaler. Du behöver inte springa lika fort, njut av allting nu när du faktiskt ofta kan göra saker i din egen takt. Det är en sådan lyx tycker jag, att få stå och laga mat utan att jäkta.
Att sköta trädgården eller balkongen med 15-minutersinsatser. Att ha tid att läsa och hinna tänka på det man läst. Underbart och lyxigt. Det såg jag inte komma när jag sprang runt som en skållad 55-årsråtta.
Devalvera inte dig själv! Hissa flaggan, det är ju nu du har erfarenheten och kan se i backspegeln – låt ingen lura dig att den som springer runt och jobbar och ständigt är upptagen är en viktigare och mer betydelsefull person än vad du är. Du är värdefull, se till att både du själv och andra aldrig får glömma det.
Himmel så mycket starkare jag är nu än för typ tio år sedan. Jag inser i efterhand att jag började träna på allvar precis när kroppens muskler börjar att tappa styrka.
Jag var 64 och märkte att jag hade svårt att ta mig upp från valfri sandlåda, golv eller trädgårdsrabatt utan att stånka, pusta och oja mig. Och även om jag hade kvar mer styrka när jag var 55 så känner jag nu min kropp på ett helt annat sätt.
Jag har fått koll. Och en ny identitet – jag är en som tränar. Dessutom har jag mer tid att träna nu och sköta om min trevliga, trofasta kropp. Dessutom kan jag intyga att de allra fnissigaste träningspassen på gymmet är seniorklasserna. Det är kaffe, skratt och styrka i trevlig blandning. ■
Läs Maggan Hägglunds senaste krönika: ”Jag ska inte lyssna på bekvämlighetsoron”
