En äkta 68:a. Som 17-åring steg Elisabeth Karlsson in på PRO Värmlands kansli på Sundsta herrgård i Karlstad. Sen har det rullat på. Nu kan PROpensionären gratulera henne till 40 år på jobbet.
För de flesta som jobbar inom PRO behöver inte Elisabeth Karlsson någon presentation, de har mött henne på ett eller annat sätt; den varma, vänliga, glada och positiva värmländskan som alltid har jobbat på kansliet i Karlstad. Faktum är att hon har vigt hela sitt yrkesliv åt Pensionärernas riksorganisation, PRO. Trots att hon har ett par år kvar till 60 har ingen jobbat längre än hon.
Den 6 oktober i år har det gått exakt 40 år sedan Elisabeth Karlsson började på sitt allra första jobb som kontorist efter att hon hade gått ut distribution- och kontorslinjen på gymnasiet.
– Då visste jag inte ens vad PRO var och mitt jobb gick ut på att jag skulle ”hjälpa till lite på kontoret” berättar hon när vi träffas på PRO-kongressen i Solna i början av sommaren.
Det var då det. Hon har hunnit med ett antal kongresser sedan starten, närmare bestämt åtta. Och numera är hennes jobb att ansvara för hela verksamheten på PRO Värmlands kansli och att utbilda PRO:are i hur medlemssystemet och hemsidan fungerar.
Ålder: 57.
Bor: I ”solstaden” Karlstad.
Yrke: Verksamhetsansvarig, PRO Värmland.
Familj: En son, en dotter och fyra underbara barnbarn.
Intressen: Umgås med familj och vänner, promenader och att ta vara på livet.
Livsfilosofi: ”Dä årner sä – å gär dä itte dä kan dä kvette”. Det ordnar sig. Och gör det inte det kan det kvitta. Här i Värmland stressar vi inte upp oss …
1985, året innan Elisabeth började, hade PRO Värmland just skrivit under kontraktet på Sundsta herrgård. Huset kallades därför ofta för ”PRO-gården”. 2010 tog Karlstad kommun över driften och Sundsta herrgård omvandlades till Seniorernas hus, en träffplats i vacker miljö för alla pensionärer i Karlstad och där har PRO Värmland fortfarande kvar sitt kansli.
– Jag kan säga att mitt jobb bara har blivit roligare med åren, säger Elisabeth och berättar att arbetet har blivit mer självständigt och att hon som verksamhetsledare har ett helt annat ansvar. Det är en stor anledning till att hon har blivit kvar inom PRO. Och att hon har haft turen att träffa på många trevliga människor som är engagerade i sina PRO-föreningar i hela landet.
”Det var inte alltid bättre förr”
Men hon är också angelägen om att nämna det goda samarbetet som har funnits mellan kansliet och de förtroendevalda och hon nämner särskilt två personer som har betytt mycket henne.
– Sture Forslind var ordförande fram till 2004 och vi arbetade ihop i tio år.
Elisabeth har bara gott att säga om honom: en trevlig, snäll och mycket bra person.
En annan är Lisbeth Staaf Igelström som blev PRO Värmlands första kvinna på ordförandeposten. En erfaren politiker, duktig talare och mycket omtyckt ordförande i PRO Värmland och sedan med i riksorganisationens styrelse.
– Hon har betytt väldigt mycket för mig, hon stärkte upp mig och hon har blivit en vän.
Elisabeth berättar att hon kämpade mot blygheten när hon var yngre. Att stå upp och tala inför publik kändes inte naturligt utan det var mer av en utmaning.
– Men i dag har det gått över. Mycket för att jag fick stöd och kände att min uppdragsgivare trodde på mig. Det gjorde att jag växte som människa.
Mycket har naturligtvis förändrats under dessa år, påpekar hon, inte minst arbetsredskapen. Skrivmaskinen byttes ut mot en dator, faxen kom och försvann …
– Det var inte alltid bättre förr.
Förra året drabbades Elisabeth av lymfkörtelcancer, lymfom. Genom sin läkare fick hon veta att en helt ny behandling mot sjukdomen testas vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och hon hade turen att komma med i patientstudien som patient nummer tio. Behandlingen går ut på att patientens egna immunförsvarsceller, T-celler, tas från kroppen och modifieras i laboratoriet och sedan förs tillbaka in i kroppen så att de kan angripa cancercellerna. Hela förra året präglades av sjukdomen.
– Jag kan säga att efter omständigheterna mår jag bra och är vid gott mod. Jag jobbar på och anpassar mig efter behandlingens gång.
I det här sammanhanget vill hon gärna nämna Vivianne Klyft, kassör i distriktet:
– Hon har varit ett enormt stöd för mig och ställt upp och skjutsat och hjälpt till på kontoret om det har behövs.
Den här sommaren har varit härlig, till skillnad från förra sommaren då hon fick sin diagnos. I år har hon kunnat njuta mycket mer av livet och samvaron med barnen och barnbarnen.
Har du några planer på att gå i pension?
– Nej, inte alls, säger Elisabeth, jag fortsätter som vanligt Jag är så tacksam för att behandlingen av just den här cancerformen har gått framåt. Och jag hoppas att allt kan bli som vanligt igen, det skulle kännas bra. Det är så jag vill ha det. ■