
Det ska tydligen vara en gammal Nobelpristagare som skriver de finaste schlager-texterna.
Och det är tydligen ett gammalt dansband som allra bäst lyfter fram hans gamla lyrik.
Som här:
”Jag dansade en sommar/…/aldrig har det dansats i denna nejd som då”
Det är Dalarnas Erik Axel Karlfeldt som skaldar. Äkta brukspoesi. Och det är Älvdalens Larz-Kristerz som hittat 13 texter av centralyrisk kvalitet och upptäckt att det gick att med några enkla handtag sätta toner till dem så att de som låter vilka självklara hits som helst i Bert Karlsson-fabriken på 70-talet.
Albumets alternativa titel är Lars Kristerz tolkar Erik Axel Karlfeldt och jag inser redan efter ett par verser att det här inte är det minsta uppstyrt för att försöka göra ett dansband lite mera finkulturellt accepterat. Det här är tvärtom på allvar.
Karlfeldt fick Nobelpriset i litteratur 1931. Kanske inte enbart för sin gamla hit Svarte Rudolf.
Dina ögon äro eldar är den mest kända texten här. I Larz-Kristers version låter det som hångel vid vilken dansbana som helst. Karlfeldt framstår som Svenska akademiens egen Stikkan Anderson. Han borde få Dansbandsveckans stora pris i Malung.
Ska man vara förvånad över att Larz-Kristerz bryter nya vägar för sin musik? Är de inte bara ett sketet dansband som man enbart vill tråna till och lyssna vidare på i klassiker som En riktig Volvo EPA?
Jo, det så klart. Men de har också genom åren gjort väldigt mycket för att bredda genren. Spelat in country i Nashville, samarbetat med Wilmer X och inte minst Plura.
Sånt ger cred. Sånt ger mersmak.
Och mycket riktigt är Larz-Kristerz Sverige största dansband 2025 och Peter Larsson är Christer Sjögrens lillebror.
Och den här skivan är inte nåt som enbart Svarte Rudolf kan dansa fuldans till i Amsterdam. ■
För vägens vind
Larz-Kristerz

Titiyos första album på tio år
Här ger hon sig på de flesta av de stora modernisterna inom svensk pop – till och med Thåström.
Covers, alltså:
Marie Fredrikssons Tro är så magiskt vacker.
Ulf Dagebys Gnistrande snö är en fin, raspig duett med Thåström.
Bob Dylans och Mikael Wiehes Sakta lägger båten … är allra bäst. Ren magi.
På hela albumet sjunger Titiyo majestätiskt. Det är som om studiofrånvaron i tio år gjort att hon lagrat på sig energi, kraft och självkänsla. Det borde kanske vara tvärtom, men inte för Titiyo. Hon är – igen – i en egen division bland svenska sångerskor. Om Lars-Kristerz skildrar erotikens kraft skildrar Titiyo underjordens alla mysterier.
Drottningen är tillbaka.
Hemland
Titiyo
Missa inte …
● Zara Larssons nya album
Midnight sun har sina brister men låten Pretty ugly måste vara den
bästa cheerleader-låten sen gamla hederliga Leader of the pack med
The Shangri-las.
● Bob Dylan fullständigt däckade mig med sin oväntade närvaro och kärleksfulla röst i Avicii Arena/Globen i oktober. Nu lyssnar jag på allt han gjort. Hela tiden.
● Adolphson&Falk har man ju saknat och att de gör comeback med att tolka Ferlin på Ferlinfynd låter ju lockande. Det är också fint – men jag tycker nog att de borde fläskat på med mer synthar.