Varför gick det åt skogen med folkhemmets flaggskeppskoncern KF? En gång i tiden var Domus och Konsum det trendigaste som fanns. Retroexperten Lotta Reberg har läst en aktuell bok om Konsums uppgång och fall och botaniserat bland KF-prylarna.
Cirkelkaffe, Goman, Vinetta, Hugin, OK, bassoffan, Blåvitt och Änglamark. Länge har vi skrattat och skämtat om Kooperativa förbundets varor. Men nu börjar pendeln så sakteliga svänga tillbaka på allvar.
För ett år sedan kom den kritikerrosade boken ”Det förlorade paradiset – berättelsen om Konsums uppgång och fall” av designprofessorn Sara Kristoffersson. I somras var det en stor utställning med rubriken ”En lyckligare mänsklighet – om Kooperativa förbundets designhistoria” hos Designarkivet i småländska Nybro. Och debattkvällar om varför folkhemmets flaggskeppskoncern KF blev ett sorgebarn blir allt vanligare. Dessutom kommer allt fler möbler och prylar från KF Interiör, Domus och Konsum ut på auktion.
– Jag älskar allt som har med KF, Domus och Obs! Interiör att göra. De hade under årtionden en betydande del av den svenska inredningsmarknaden men modellerna från de åren är idag bortglömda och/eller försummade, säger Andreas Siesing som kartlagt KF:s möbler och skrivit boken Svenska 60-talsmöbler som kommer ut i dagarna.
– Bland auktionshus och handlare råder det idag tyvärr en kraftig slagsida åt Ikea. Slentrianmässigt beskrivs modernt orienterade möbler från 70- och 80-talet som ´troligen Ikea. Men många av dessa kan hittas i Obs! Interiör-katalogerna, fortsätter han.
Men är inte bas-möblerna som kom 1979 kända?
– Jo, de är någorlunda ihågkomna. Men dessa funktionella alster sällskapade i katalogerna med en hel del tokerier som man bara skulle älska att få se igen.
– Man skulle önska att KF kunde digitalisera sina kataloger och på sätt värna om sitt arv. Trycksakerna är fulla av underbarheter som förtjänar både att uppmärksammas och få korrekta beskrivningar.
Har du någon favoritmöbel från KF?
– Drömmöbeln från KF är Kjell Nordins vilfåtölj Limpan från 1968. Den ser ut som en läcker brödlimpa i knalliga färger på stålrörsmedar, förklarar Andreas Siesing.
Men tillbaka till KF-koncernen. Kooperationen startade redan 1899 och växte enormt under 1900-talet. Det medlemsägda företaget hade över 8 000 butiker i landet, närmare 80 000 anställda och var Sveriges största industrikoncern. Vi köpte både mat, möbler, böcker och kläder hos Kooperationen. Vi till och med tankade våra bilar hos KF-ägda OK och läste deras tidningar. Kooperationen hade även egna arkitektkontor med kända arkitekter som ritade nya Konsumbutiker och Domus varuhus.
Förbundet erbjöd oss inte bara varor utan ville även vara med och forma det moderna Sverige, estetiskt, kulturellt och socialt.
I början av 1970-talet lanserade KF-ägda Vinetta basgarderoben för kvinnor – det blev en flopp! Det formgavs även basmöbler. Och 1979 kom Blåvitt.
”I backspegeln framstår tidpunkten för lanseringen av Blåvitt som ödets ironi. Samma år, 1979, kör Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) den landsomfattande kampanjen ”Satsa på dig själv”. Med kändisar som dragplåster uppmuntras ungdomar att bli mer individualistiska och tänka på sig själva. Margaret Thatcher bildar regering i Storbritannien och nyliberalismen börjar sitt segertåg.” Så skriver professor Sara Kristoffersson i den nya boken om KF:s uppgång och fall.
Därför är det väl inte någon direkt överraskning att under 1980-talet avregleras den svenska kreditmarknaden och våra pensioner blir beroende av aktiekurser. Allt fler siktar mot stjärnorna och yuppien föds. Och hen vill absolut inte ha blåvitt hemma i köket.
Det går allt sämre för basvarorna och det blåvita. Ja, för hela KF-koncernen. Redan 1989 går de största KF-föreningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö med förlust på 220 miljoner. Idag har den stora dagligvarukedjan bytt namn till Coop och för en tynande tillvaro, vi handlar istället alltfler basvaror från privata ICA-handlare.
Samtidigt drömmer vi om en lyckligare mänsklighet – som var ett av Kooperationens stora reklambudskap i mitten av 1900-talet. Några 
hoppingivande ord kommer dock författaren Sara Kristoffersson med i inledningen till sin bok, hon tycker trots allt att Kooperativa förbundet är intressant idag – ”Vi kan lära av historien” skriver hon. ■
Konsum och Domus har präglat mitt liv, delvis. Jag växte upp med kooperationen. Så pass att jag fick gå barnmannekäng på det nya stora Domusvaruhuset i Växjö. Minns hur jag traskade upp för trappan till scenen som var ovanför rulltrapporna. Det var 1960-tal.
Så småningom flyttade vi till Öland och jag blev tonåring. På lördagarna tog man sig in till Kalmar för att gå och visa upp sig utanför det stora nya moderna Domus som låg insprängt mitt i den gamla Hansastadens kärna med kullerstensgator.
På översta våningen hade Domus ett modernt fik och en lyxig grill. Där samlades inne-klicken i stan och åt räkmacka eller filé black and white. Domus var så stekhett att stans stolthet Fröken Sverige från 1970, Britt Inger Johansson, gick mannekäng i varuhuset. Att hon sedan nådde semifinalen i Miss Universum, bytte namn till Kristina Wayborn och blev Bondbrud i filmen Octopussy gjorde inte saken sämre.
Domus var hjärtat i många svenska småstäder. Under 1960-talets första hälft invigdes i snitt ett varuhus i månaden, tjänstemän och politiker hade gjort en resa till USA för att studera moderna varuhus. Kommunerna köpte upp mark mitt inne i stan och byggde stora varuhus med två eller tre våningar och höga parkeringshus. Det var framtiden! I Stockholm var det den stora
Citysaneringen, men de flesta småstäder fick sig en släng av den också.
Kalmar var inte något undantag, fast hela projektet fördröjdes och var nära att stupa. Syskonen Kullzen vägrade att sälja sitt gamla hus som låg i ena hörnet av det planerade nya jättelika Domus. Signe Kullzén hade pappershandel i en del av fastigheten, i den andra delen drev brodern Henning ett antikvariat. Det sägs att tonen mellan syskonen brukade vara kärv, men när det kom till etableringen av nya Domus höll de ihop stenhårt. Det slutade med att Domus fick byggas runt syskonens gamla vackra träkåk.
Där står det än idag, men numera är det ett café med hembakat. Däremot är Domus borta, inte själva fastigheten, den har som så många andra Domus förvandlats till någon slags märklig galleria.
Själv tillhör jag den skara som handlar på Ica, men drömmer om det förlorade paradiset – kooperationen. Hur kunde det gå så fel? ■