Christine Cars-Ingels, generalsekreterare på PRO, ser med oro på den kommande stängningen av de gamla mobilnäten, 2G och 3G. – Övergången till nya nät måste ske i takt med människors behov, säger hon.
Det stora teknikskiftet där 2G och 3G-näten för mobiltelefoni och datatrafik stängs ner är inne på slutspurten. Den första december stängs alla gamla nät ner förutom Telias 2G-nät som blir kvar till 2027. Tiotusentals människor behöver byta ut sina gamla mobiltelefoner men nås inte av informationen.
Det är de stora telefonoperatörerna i Sverige, Telia, Tre, Telenor och Tele2, som ansvarar för nedstängningen av telefonnäten och att informera allmänheten, under överinseende av Post- och telestyrelsen.
Christine Cars-Ingels, generalsekreterare på Pensionärernas riksorganisation, PRO, ser en risk att människor blir avskurna från omvärlden.
– Övergången till nya nät måste ske i takt med människors behov – inte bara utifrån tekniska tidsplaner. Det är avgörande att ingen lämnas efter i den digitala utvecklingen. Vi måste se till att trygghet och tillgänglighet går före effektivitet. Dessutom är byte av teknik en kostnadsfråga för individen. Det kan bli dyrt att uppdatera sig från den enklare mobilen, med ett billigt abonnemang, till nya moderna varianter.
Hur ser du på att ett stort antal äldre inte nås av informationen?
– Det är mycket oroande. För många äldre är mobilen inte bara ett kommunikationsverktyg – det är en livlina. Att de inte nås av informationen innebär att kontakt med familj, vänner och eventuell hemtjänst försvåras och att människor hamnar i utsatthet. Det är ett tydligt exempel på hur digitala skiften kan skapa ojämlikhet om de inte hanteras med omsorg.
Hur skulle man kunna vara mer inkluderande mot äldre i ett stort teknikskifte?
– Det krävs en bredare och mer samordnad insats. Informationen måste nå fram via kanaler som äldre faktiskt använder och litar på – till exempel via hemtjänstpersonal, anhöriga, vårdcentraler, pensionärsorganisationer och lokala mötesplatser. Det handlar inte bara om att informera, utan om att skapa trygghet och praktiskt stöd i övergången. Vad måste jag göra? Och var kan jag få hjälp om jag behöver det?
Vems är ansvaret att de äldre får veta att 2G och 3G-näten stängs?
– Formellt ligger ansvaret hos operatörerna och PTS, men i praktiken behöver fler aktörer ta ansvar. Kommuner, civilsamhället och vård- och omsorgspersonal har en viktig roll att spela. Det är först när vi samarbetar över gränser som vi kan säkerställa att ingen lämnas utan fungerande teknik.
Finns det ett egenansvar?
– Ja, men det måste sättas i relation till individens förutsättningar. Många äldre har inte möjlighet att själva ta till sig teknisk information eller byta telefon. Egenansvaret kan inte vara det enda som avgör om man får behålla sin trygghet och kontakt med omvärlden.
Telefonbolagen har försökt nå ut – i media, med riktade brev, reklam, kampanjer online, telefonsamtal. Vad mer kan de göra?
– Man kan samverka mer med kommuner och civilsamhället för att nå fram personligen. Det behövs fysiska informationsmöten, hjälp att byta telefon, och kanske tillfälliga lösningar för dem som riskerar att stå utan fungerande teknik. Det är också viktigt att informationen är enkel, tydlig och fri från tekniska begrepp.