Ledare
i det här numret bjuder vi på två artiklar som får mig att förlora mig i tankar på två så skilda företeelser som hamstern Chico respektive min gamla väckarklockradio.
Låt oss ta Chico först. Jag började tänka på den lilla gnagaren när jag läste den nostalgiskt färgade artikeln om en av Sveriges första tv-hallåor, Ingrid Mattsson, på sidan 56 i e-tidningen.
Jag har tyvärr inga minnen av henne, däremot kommer jag ihåg en annan tidig tv-profil: Maud ”Tant Mård” Husberg. Framförallt minns jag hennes guldhamster Chico, som fick oss som var barn vid mitten av 60-talet att sitta som fastnaglade framför tv-apparaterna.
Chico var kort sagt kung på tv. Eller möjligen drottning. Det är lite oklart om Chico var en hane eller en hona, och det spelar förstås ingen roll, helt klart är dock att Chico i några år regerade i tv-mediets enda kanal under barnvänlig tittartid.
Och det på synnerligen skrala meriter. Chico gjorde nämligen inte så mycket mer väsen av sig än att sitta i sin bur bredvid Tant Mård. Medan hon berättade en saga och då och då tilltalade Chico – givetvis utan att få svar, ett exempel på envägskommunikation som säkert är vanlig i många relationer – putsade hen sin päls eller tuggade i sig allehanda fröer.
Trots detta blev Chico alltså omåttligt populär, vilket säger en del om den tidens utbud av underhållning för små tittare.
På uppmaning av Tant Mård ritade jag till och med, i likhet med tusentals andra barn, en teckning till den pälsklädda fröfrossaren. Teckningen skickades in till tv och tanken var att den skulle visas upp i programmet.
Jag väntade i veckor på det triumfatoriska ögonblick då det skulle ske, men förgäves. På oklara grunder måste min teckning ha refuserats – av en guldhamster.
Ja, ni fattar ju hur det kändes, och fortfarande känns. Troligen var det där och då, före fem års ålder, som jag la min karriär som bildkonstnär åt sidan.
Men egentligen sörjer jag inte min uteblivna konstnärliga bana. Då saknar jag min gamla väckarklockradio desto mer. Jag kommer att tänka på den när jag läser artikeln om tekniska prylar med retrokänsla, på sidan 80 i e-tidningen.
Jag fick klockradion när jag var tonåring, och skrotade den när jag var över 45, alltså 30 år senare, på min dåvarande sambos begäran (”ful och otymplig”).
Och visst, den var stor som en mindre möbel, och visst lyste sifferdioderna med ett elakt ljusgrönt sken som antagligen gett mig obotliga strålskador, men det var en ren njutning att vakna till den musik som strömmade ur detta tekniska underverk.
Nu har jag en betydligt enklare reseväckarklocka som piper med en själlös ton, och en intensitet som dessutom stegras till ett outhärdligt crescendo efter bara några sekunder.
Så nu vet jag vad jag ska ägna semestern åt, finkamma landets loppisar efter ett bättre begagnat exemplar av min gamla klockradio. Och försöka glömma Chico.
Å hela redaktionens vägnar önskar jag er alla en trevlig sommar. Vi ses igen i höst! ■