Sverige har offentlig konst i världsklass

Mellan 1971 och 1976 arbetade Pye Engström med den. Sedan stod den bara där och gladde de som passerade och erbjöd en stunds vila för trötta barnfötter. I början av 2000-talet hamnade den i fokus igen. Idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt krävde att ansvariga skulle sätta upp en informationsskylt där man berättade om Mao Zedongs brott mot mänskligheten, men hon ville inte ta bort skulpturen. Andra politiker tyckte det var en ickefråga och konstnären Pye Engström själv svarade med att –”det var 1970-tal och då skulle Mao vara med. Man tyckte att han hade rest Kina ur eländet”.
Ja, det är väl så att konsten berättar om vår tid, den är en tidsspegel och ska stå där i generationer. Soffan är inte den enda offentliga skulpturen av Pye Engström som dog i höstas, 96 år gammal. Hon har gjort ett 30-tal offentliga skulpturer som finns från Malmö i söder till Sollefteå i norr.
Siri Derkert är en annan urstark konstnär som utmanade sig själv när hon skapade Stockholmsväggen vid Östermalmstorg tunnelbanestation 1965, eller Ristningar i betong som den egentligen heter. I en tung skyddsutrustning överförde hon sina skisser till betongväggen med sandblästring.

Hon var då 70 år fyllda. Till hjälp hade hon norrmannen Carl Nesjar som några år senare skulle vara med och uppföra de stora skulpturerna av Pablo Picasso som finns i Sverige. De är väl värda ett besök och finns i Helsingborg, Halmstad, Kungshamra, Stockholm och Kristinehamn. Den första Picassoskulpturen som uppfördes i Sverige var Jacqueline i Kristinehamn. Med sin höjd på 15 meter och vikt på 35 ton är det världens största Picasso-skulptur.
– Egentligen var den tänkt för New York men Picasso tyckte det var mer spännande med Kristinehamn. Tack vare konstnären Bengt Olson blev det så. Picasso skänkte den och kommunen betalade bara installationskostnaderna som var 150 000 kronor. Det var mycket pengar på den tiden, berättar Ola Liljedahl.

Han har tillsammans med frun Lena Nyblad, fotografen Ulf Berglund och formgivaren Per Wickholm skrivit boken Picasso i folkhemmet som kom ut i höstas och gjort att Picasso skulpturerna fått en revival.
Både Picassoverken och Derkerts Stockholmsvägg väckte känslor när de installerades. Offentlig konst väcker debatt. Hos Statens konstråd menar man att det är ett friskhetstecken.
”Vi är alla olika – och vi tänker och känner olika inför den offentliga konsten. Ibland händer det att offentliga konstverk skapar debatt och diskussion. Debatt om konst är inte av ondo, det är snarare ett tecken på ett samhälle där medborgarna vill och vågar engagera sig i sin miljö.”
Just nu är det mycket som händer på skulpturfronten i landet. I Hudiksvall restes den fyra och en halv meter höga skulpturen Hon vandrar från skogen av Klara Kristalova i augusti förra året. Den delade stan i två läger. Vissa älskar Hudiksvallstjejen och andra gillar henne inte alls. Jag tillhör dem som hyllar henne. När reste någon en skulptur i jätteformat föreställande en kaxig tonårstjej? Genom tiderna har kvinnliga skulpturer oftast bara varit sköna, gudinneliknande med getingsmala midjor och svallande hår. Klara Kristalova ska ha en eloge.

Diskussionerna var heta även i den lilla staden Vara i Västergötland när The Blue Orange skapades av den världsberömda konstnären Katharina Grosse. Den bestod i att stationshuset eller resecentrum som det kallas nuförtiden målades och sprayades helt blå, minsta lilla detalj på fastigheten blev klarblå. Katharina Grosse är aktuell igen. Hon är en av de konstnärer som fått i uppdrag att vara med i konstsatsningen Kronotopia i samband med byggandet av Västlänken i Göteborg. Det är ett omfattande projekt för offentlig konst som drivs av Statens konstråd i samarbete med bland annat Trafikverket och Västtrafik.

Grosses bidrag bLINK är på plats sedan i höstas och den väcker känslor. Det är en knallrosa skulptur, hög som ett trevåningshus och 25 ton tung. En del fattar inte meningen med den, själv är jag så förtjust att jag önskar att Nacka där jag bor kunde köpa den av göteborgarna och ställa den vid vår trista motorväg. Det är en rosa mega-kick! Ett riktigt lyckopiller.

Det är även Den liggande kvinnan i Påskallavik utanför Oskarshamn. Som barn tryckte jag näsan mot bilrutan var gång vi åkte förbi, en naken kvinna större än ett hus, fniss fniss. Då låg den så att man kunde se den från vägen som gick till Stockholm. I dag har vägen byggts om och man måste köra in en liten bit för att upptäcka henne. För mig är den ett livslångt minne som förbryllade. Hur kunde man ha en naken kvinna längs vägen? Vem hade gjort något så galet och lite förbjudet?

Jo, det var konstnären Arvid Källström, morfar till Håkan Juholt. Den lilla skulpturparken vid Källströmsgården i Påskallavik är väl värt ett sommarbesök. Källström var en av mest anlitade konstnärerna i östra Småland. I flera orter finns hans skulpturer. Hans Sjöjungfru kom på plats vid Lilla torget i Kalmar redan 1935, och mitt under brinnande krig 1943 kom hans Ölandsflicka till torget i Borgholm.

Vad finns det för skulpturer där du bor? Förmodligen en hel del, både moderna och gamla. För 1937 togs ett riksdagsbeslut med den huvudsakliga målsättningen att konsten skulle ”bliva allas egendom” genom enprocentsregeln. Sedan dess har Statens konstråd arbetat med att göra konsten tillgänglig för alla.
Ytterligare ett steg i det arbetet har konstrådet tagit genom att utveckla appen Statens konstråds audioguide där du kan lyssna till konstnärer och människor som möter och arbetar med konsten i sin vardag. Det är fantastiska berättelser som hela tiden fylls på. Toppen att lyssna på när du besöker de offentliga verken. Ja, appen är så bra att det är en fröjd att njuta av hemma också. Missa inte! ■

Länk: Statens konstråds app