När överklassen märkte att trasmattan även fanns hos allmogen då dög den inte längre i herrgårdar och slott. Nu är den tillbaka i finrummen och klubbas dyrt på auktioner.
(Uppdaterad) Harriet Fahlberg – textilredaktör, skrev för 30 år sedan i boken Trasmattor från hela Sverige ”Det finns många dimensioner i en trasmatta. Den är inte vilken väv som helst. Den kan innehålla drömmar, förhoppningar, besvikelser och glädje. Där kan finnas inslagen av klänningen från din roligaste fest, eller kanske sorgen efter en dag du hoppats mycket på, men som inte blev som du tänkt dig. Trasmattan som livets väv. Javisst kan det tyckas pretentiöst, men kanske är det faktiskt så. Delar av livet invävt i en matta.”
Visst, stämmer det. Trasmattan har en speciell plats i våra hjärtan.
Länge har den setts som förspilld kvinnokraft. Men nu är den trendig och vi hittar den i hyllade inredningskonton på Instagram. Vävkurser är fullbokade. Och i höstas rapporterade finanstidningen Dagens Industri ”Trasmattan gör entré i finrum – och sätter prisrekord”. Samtidigt öppnades utställningen Livet och trasorna väv! hos Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. En hyllning till vävstolen – ett avgörande redskap som burit minnen, mönster och berättelser genom århundraden. Här binds trådarna mellan hand och tanke, historia och samtid, individ och kollektiv.
Det talas till och med om att amerikaner med feta plånböcker och intresse för inredning flyger hit för att köpa svenska trasmattor hos auktionshusen. Där finns såväl trasmattor av okända som av kända formgivarnamn.
Det har även textilformgivaren och vävläraren Monica Hallén noterat.
– Förra året var jag i Massachusetts och hade kurser i vävning. Då upptäckte jag att trasmattor av Eva-Lisa Nordin låg ute på auktioner för hundratusentals kronor, berättar Monica Hallén.
– Tänk att man ska behöva åka halva jorden runt för att återupptäcka denna trasmattsväverska Eva-Lisa Nordin. Det var en kursdeltagare som på sin mobil visade bilden från en auktionsfirma.
Långt tillbaka var det ingen som signerade trasmattorna, att väva tillhörde vardagsbestyr. Men under 1900-talet öppnade duktiga självlärda väverskor ateljéer och fick självförtroende att signera sina mattor. En del av deras trasmattor klubbas nu högt på auktion.
Många tror att trasmattans historia är urgammal. Det är den inte. Det var först under 1700-talet som den gjorde entré – och då i välbeställda hem. Men när överklassen förstod att den även kommit in hos allmogen i slutet av 1800-talet åkte den ut från de fina salongerna.
Tidigare hade arbetare och bönder inte haft råd. De hade varit tvungna att sälja sina lumpor till lumphandlare som förmedlade till pappersbruken för att tillverka papper. Men då pappersmassa kunde göras av trä fick allmogen behålla sina lumpor. Ofta var det barnen som fick klippa till dem till så kallade slarvor. Fanns det inte slarvor så det räckte kunde materialet drygas ut med gamla säckar och trasiga fiskenät.
Så småningom utvecklades vävtekniken. Man la ut slarvorna på golv för att beräkna hur mycket man hade av vissa färger och sedan kunde man utveckla mönster som rosengång, kråkfötter, kvistränder och sillsallad. Trasmattor kan även få ryainslag, knutna inslag, väldigt effektfullt.
Först rullades trasmattan bara ut till fint. När gubbarna slutade spotta snus på golvet fick den ligga kvar. Fina trasmattor var ett tecken på ett ombonat hem. De togs om hand och några gånger per år gick man till klapphuset för att skura dem. Klapphuset blev även en viktig mötesplats. Där avhandlades både ditten och datten.
I Kalmar finns Skandinaviens enda bevarade klapphus. Det var rivningshotat under 1960/1970-tal, men efter aktioner räddades det kvar.
Själv minns jag fortfarande doften av såpa när jag följde med mormor till kanalen i småländska Virserum för att skura trasmattorna.
Vad har du för minnen av trasmattor? Fick du också följa med mormor eller farmor för att skura trasmattor i klapphuset eller vid kanalen? Du kanske till och med har en trasmatta som är vävd med någon av dina gamla jeans, en klänning eller sommarkjol? ■
När mattor av Märta Måås-Fjetterström och Ingegerd Torhamn klubbades dyrt i början av 2000-talet blev det startskottet för en ny syn på gamla textiler. Nu uppskattas till och med äldre bonader.
Allra finast är att ha en matta av Märta Måås-Fjetterström från ateljéen i Båstad. Kungen och Steven Spielberg har det. Men även alster av hennes lärljungar Barbro Nilsson, Marianne Richter och Ann-Marie Forsberg smäller högt. Likaså en matta av Ingegerd Torhamn. Hon signerade sina mattor med IT, och vid millennieskiftet ropade en amerikansk IT-miljardär in en matta av henne för just IT-signeringens skull.
Vi har också fått upp ögonen för vävda bonader. För två år sedan klubbades en väv av svenskfödda Hannah Ryggen för över 50 000 kronor, utropet var 3 000 kronor.
Sedan dess har fler bonader ropats in till höga priser hos svenska auktionshus. Och på Tradera budas det vilt på broderade dukar med mönster från Hemslöjden och Clara Waever.
Visst, är det kul att kvinnligt konsthantverk äntligen uppmärksammas och värderas högt.