Ovilja att skydda äldres rättigheter

I slutet av januari är PROpensionären med vid ett informellt möte som Institutet för mänskliga rättigheter arrangerar. Pensionärsorganisationerna medverkar tillsammans med bland annat Human Rights Watch, Amnesty, Diskrimineringsombudsmannen och Socialstyrelsen. Organisationerna och myndigheterna diskuterar hur de tillsammans kan stödja arbetet för en konvention. Vid mötet deltar också österrikiska Claudia Mahler, FN:s oberoende expert på äldres mänskliga rättigheter. Ett konkret förslag från henne till mötets deltagare är att vända sig direkt till regeringen, vilket PRO och övriga pensionärsorganisationer någon dag senare gör.

”Äldre personer, också i Sverige, möter dagligen ålderism, diskriminering och bristande rättssäkerhet”, skriver de i ett brev till äldreminister Anna Tenje (M). De påtalar betydelsen av en äldrekonvention ”för att synliggöra dessa problem, stärka rättighetsperspektivet samt säkerställa att äldre behandlas som enskilda individer och fullvärdiga rättighetsbärare, inte enbart som passiva mottagare av vård och omsorg”.
Det är inte första gången äldreministern får ett brev med liknande innehåll. Förra gången pensionärsorganisationerna skickade ett var förra våren, efter att FN:s råd för mänskliga rättigheter beslutat om att utarbeta en äldrekonvention. Svaret den gången var att ministern ser positivt på arbetet med ”äldre personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna”, men att detta skydd redan finns genom existerande lagstiftning.
I en skrivelse till regeringen påtalade Institutet för mänskliga rättigheter redan sommaren 2024 betydelsen av en äldrekonvention. Det statliga institutet, som alltså tog initiativ till mötet i slutet av januari, har funnits sedan 2022 med uppgift att främja att mänskliga rättigheter skyddas och respekteras. Institutets allra första rapport handlade om äldreomsorgen, och några av slutsatserna var att åldersdiskriminering förekommer där, att människorättsperspektivet är svagt, kunskapen liten och äldres möjligheter till delaktighet, självbestämmande och egenmakt begränsade.

”Det förvånar mig verkligen eftersom Sverige till exempel stod bakom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning”

Svaret på institutets skrivelse kom i oktober 2024 med samma besked som det pensionärsorganisationerna tog emot några månader senare: en äldrekonvention behövs inte – och så samma motivering om att det är bättre om lagstiftning som redan finns också följs.
Efter mötet i januari, som hålls i ett konferensrum i Forum för levande historias lokaler i Gamla stan i Stockholm, kommenterar FN:s expert Claudia Mahler regeringens svala intresse:

– Det förvånar mig verkligen eftersom Sverige till exempel stod bakom FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, säger hon till PROpensionären.
Konventionen hon refererar till antogs av FN 2006 och blev svensk lag 2009.
Claudia Mahler håller inte med om det återkommande argumentet från regeringens sida om att skyddet för äldre redan finns och att det handlar om att se till att andra lagar följs, än att stifta nya.
– Det går alltid att säga att bättre implementering av redan existerande lagar skulle räcka. Men efter att det här nu har diskuterats i mer än ett decennium utan att situationen för äldre har blivit bättre, är det inte längre något giltigt argument.
Hon anser att den svenska oviljan att medverka till en konvention inte minst är förvånande i ljuset av det höga pris många äldre tvingades betala under pandemin.

”Det sades verkligen rent ut att yngres liv värderades högre än äldres. Detta var tydligare i Sverige än i många andra länder”

I sin kritik av den svenska pandemihanteringen framhöll Coronakommissionen bland annat att sedan tidigare kända brister i äldreomsorgen fick svåra följder, och att utgången hade kunnat bli en annan om dessa brister faktiskt också åtgärdats. Kommissionen pekade också på att det under pandemin förekom riktlinjer som innebar att äldre ofta inte fick sjukhusvård, och att sådana beslut fattades utan att ha föregåtts av individuella läkarbedömningar.
– Pandemin visade att alla inte tillmäts samma mänskliga värde. Det var chockerande. Det sades verkligen rent ut att yngres liv värderades högre än äldres. Detta var tydligare i Sverige än i många andra länder, säger Claudia Mahler.
Genom pandemin stod det klart att det finns starka argument för en äldrekonvention, anser hon.

– Skillnaden i bemötande och inställning gentemot äldre blev särskilt tydlig under covid. Vi fick bevis på ålderism inom sjukvården, och att många länder inte hade några problem att isolera äldre människor på äldreboenden.
Tystnaden under pandemin är ännu ett exempel på hur synen på äldre skiljer sig från sättet att se på yngre människor, anser hon. Äldre for illa utan att det ifrågasattes.
– Det ifrågasattes i efterhand, men inte under tiden.
Skulle samhällets sätt att bemöta en kris, som en ny pandemi, bli annorlunda med en äldrekonvention på plats?
– Jag tror det, säger Claudia Mahler. Då skulle vi behöva bearbeta vår ålderism och diskriminering, och våra akuta åtgärder. Det skulle också öka medvetenheten om vad detta betyder ur ett politiskt perspektiv och hur man egentligen etablerar mänskliga rättigheter. Argumentet just nu är att det inte behövs en konvention och att man hellre ska implementera de lagar som redan finns. Men det syns ju inga förbättringar efter covidkrisen.
Åsa Lindestam håller med Claudia Mahler om att pandemin blottade brister som går att koppla till ålderism.
– Ja, det blev synligt vad som måste göras. Men det satsas ju inget! Hela tiden får vi åka i andra vagnen.

”Vi kommer att fortsätta lyfta det här varje gång vi ser äldreministern”

Pandemin fick den dåvarande regeringen att göra utfästelser om att stärka kvaliteten i äldreomsorgen.
– Det här var det största vi pratade om då, och vi var säkra på att det skulle bli en jättefråga i valet 2022. Men så bara försvann det – men frågorna finns ju kvar. Det har ju inte försvunnit eller löst sig på något vis, utan tvärtom, säger Åsa Lindestam.

Hon framhåller barnkonventionen och FN:s konvention för människor med funktionsnedsättningar när hon understryker hur betydelsefullt det vore med en konvention om äldres rättigheter.
– Då skulle alla frågor som rör äldre komma upp på bordet.
Kort innan den här tidningen går i tryck ställer riksdagsledamoten Nadja Awad (V) en skriftlig fråga till äldreminister Anna Tenje: Kommer regeringen att involvera civilsamhället och äldreorganisationer i det fortsatta arbetet inför och under processen med att ta fram en FN-konvention om äldres mänskliga rättigheter?
Ministern svarar att Sverige kommer att vara representerat när arbetet med konventionen startar, men upprepar också att ålderismen bäst bekämpas med existerande och uppdaterad nationell lagstiftning. Hon framhåller att regeringen för regelbunden dialog med pensionärsorganisationer.

Hur tänker ni gå vidare om regeringen fortsätter att vara så avvisande?
– Vi kommer att fortsätta lyfta det här varje gång vi ser äldreministern, säger Åsa Lindestam och fortsätter:
– Och sedan får vi väl se vad som händer i valet, om den här regeringen sitter kvar och om det i så fall är hon som blir minister. Men både regering och äldreminister kan bytas, så det kan ju också komma någon som förstår.
Vid den här tidningens pressläggning har PRO och övriga pensionärsorganisationer ännu inte fått på sitt brev till äldreminister Anna Tenje. ■