PRO:aren och tv-hallåan Ingrid Mattsson

Utsikten från Ingrids bostad på tionde våningen är magnifik över Värtan och Lidingö, och fågelvägen är det inte långt till det gamla militärområdet A1 på Valhallavägen där de första studiorna inreddes innan tv-huset på Gärdet invigdes.
De officiella tv-sändningarna hade startat 1956 med några strödda program och mediet slog igenom på allvar under fotbolls-VM 1958.

Det var också året då fenomenet ”hallåor” introducerades och 23-åriga Ingrid var en av dem tillsammans med Jeanette von Heidenstam, Gerd Almgren och Anders Bauer. Och idag är hon den enda av dem som fortfarande är i livet.
De var fyra hallåor som täckte upp sex kvällar i veckan. Onsdagarna var på den tiden tv-fria. Det var obekväm arbetstid och direktsänt, hallåorna började ofta sitt pass på eftermiddagarna och var ibland med under hela sändningen tills det var dags att säga god natt.
– Man fick sitta tyst som en mus och inte hosta, minns Ingrid.
Men det innebar också många möten med den tidens kändisar. Som Jan Malmsjö, Hasse och Tage, Brita Borg och Povel Ramel.
– Povel hade nerverna utanpå kroppen, man fick inte prata med honom medan Martin Ljung var den jovialiska som lugnade ner alla.
Mötet med Alice Babs är ett exempel på hur kändisskapet också kunde verka. De stötte på varandra en dag på Stureplan i Stockholm.
– Vi hälsade och efter en stund kom jag på att vi aldrig träffats, vi hade bara setts i rutan.

Ingrids livsresa är lång och spännande, hon är född i en etta på Bellmansgatan på Söder i Stockholm där mamma var kokerska och pappa varvsarbetare på Finnboda och sedan på Ekensbergs varv.
Sedan flyttade familjen med syskonen Sonja och Sture till ett så kallat ”Myrdalshus” i Hammarbyhöjden med centralvärme och badrum.
– Vi tyckte det var jättefint, men då hade vi också en inneboende så vi bodde sex personer i en tvåa. Det var massor av barn i husen och alla hade det ungefär likadant med enkla förhållanden och lite pengar. Jag minns de åren med värme och nostalgi, säger Ingrid och ler åt minnet.
Ingrid var studieintresserad och började på läroverket när hon var elva år och tog så småningom studenten. Men när familjen bytte upp sig till en trea i Hökarängen hände något som påverkade hennes livsresa i en ny riktning.

En fotograf, som hade en studio i källaren på huset fick syn på vackra Ingrid och ville fotografera henne. Och han blev så nöjd att han utan Ingrids vetskap skickade in bilderna till tävlingen Fröken Sverige.
– Tävlingskommittén hörde sen av sig och frågade om jag ville vara med. Jag blev naturligtvis förvånad men tyckte att det verkade kul, så jag sa ja.
Ingrid blev sedan en av tio kandidater i tävlingen som slutligen vanns av Ingrid Goude, kandidat nummer fem.
Ingrid Mattsson var också en av kandidaterna till Sveriges Lucia 1956 och hedrades med att, som en av tärnorna i vit päls, åka på öppet flak utanför NK och med att lussa på Nobelfesten i Blå hallen.
Det ledde till att Ingrid fick jobb som modell för olika reklambyråer, hon var bland annat med i fyra reklamfilmer för tvålen Bris.
Och via en regissör och tv-producent fick hon sedan kontakt med Jeanette von Heidenstam som sökte fler programpresentatörer till det nya tv-mediet.
– Alla tidningar jag har här har min mamma sparat. Mina föräldrar var väldigt stolta men de hade inte själva någon tv. De hade köpt ett piano åt mig att träna på för jag ville bli lärare, men nu sålde de pianot och köpte en tv istället.
Ibland fick Ingrid också visa upp sig i helfigur, som när hon dansade med Sigge Fürst i direktsändning eller avslutade Åke Falcks program Utan gräns med ett can can-nummer.
Ingrid blev naturligtvis uppmärksammad eftersom hon var ung och söt och beundrarposten duggade tätt. Även offentligt. Bland annat skrev författaren Pär Rådström en uppskattande krönika med rubriken: ”Titta slött, titta aktivt, titta på Ingrid.”

Och när Ingrid senare bildade familj och fick sitt första barn 1959 blev det nytt bränsle för tidningarna. Rubriken löd: ”TV har fått sin första prinsessa.”
Förstfödda Åsa figurerade flitigt på omslaget med mamma och blev så småningom Aftonbladetjournalisten Åsa Mattsson.
Ibland var pappa Ingemar också med.
– Jag tror att han var lite mallig. Men han hade svårt med att vara andrapersonen. Han kunde vara lite missnöjd med att hamna på ett foto i ett ”hemma hos-reportage”, bara i ett hörn, säger Ingrid och skrattar.
Sedan kom barnen Torun och Jonas och Ingrid gjorde sitt val. Hon hade studerat på Stockholms högskola med sikte på läraryrket och så blev det. Ingrid slutade karriären som rektor för KF:s gymnasium i Stockholm.
– Det var inget svårt beslut, på tv var det så mycket sämre betalt, ingen reglerad arbetstid, ingen anställningstrygghet. Allt var så pass nytt, hade det varit mer etablerat så jag visste vad jag gav mig in i så kanske jag hade stannat.
Ingrid är medlem i PRO Täby Centrum sedan länge och tycker att det är viktigt med engagemang och att gå samman och jobba mot samma mål.
– Jag har jobbat med kommunpolitik för Socialdemokraterna i Danderyd.
Ingrid pekar också på den sammanhållande kraft som tv hade på den tiden. På ett sätt som vi inte har idag.
– Alla tittade på samma program. Jag minns att Tage Erlander kunde säga på första maj att ’Jag såg ett program på tv häromkvällen om att en handikappad flicka tvingas bo på ett ålderdomshem, så kan vi inte ha det!’. Då insåg jag också vilken politisk genomslagskraft mediet kunde ha. ■