Med musiken som religion

Ebba Forsberg har haft en av de mest brokiga karriärer jag kan komma på i svensk musik.
En gång i tiden var hon Madonnas stora fynd. Ja, faktiskt.
För nästan 20 år sen gjorde hon succé med Bob Dylan på svenska.
Före det var hon medlem i Traste Lindéns Kvintett vilket kanske inte är en merit för den breda massan men för min senpubertala 30-åring var det som att vara granne med Gud.
Hon jobbade med Eldkvarn och Ulf Lundell.
Nu gör hon Leonard Cohen igen och det är både sönderspelade och bortglömda sånger som lyfts fram.
Mikael Wiehe står för texterna igen och han är knivskarp i sina tolkningar.
Några kända klassiker blir det ju självklart. Famous blue raincoat blir Berömda blå regnrock men mest gripande blir kanske You want it darker och Wiehe ändrar inte mer än att den heter Du bad om mörker. I releasen står det att det är de sista 16 åren den här skivan fokuserar på. Och det är klokt. Det är finstämt och lyriskt.
En sista blomning. En man som
summerade sitt liv och sina kvinnor.
Ebba gör nästan likadant; hon
har sammanfattat sina män länge nu med namn som Tom Waits, Cohen och Dylan och ingen gör det bättre och mera relevant än hon. Ibland kan rentav en coverversion av en sång säga mer om sångerskan än
om den äldre herre som skapade den.

Det är stort i min värld.
Kanske till och med större än upphovsmännen anade …
Och rösten?
Ebbas röst är så fint svensk och ursprunglig att jag skulle vilja påstå att den är det verkliga soundtracket till det liv som skulle drabba många av oss; livet med musiken som religion, röst, tröst och förförelse.
Ebba är allt det där.
Jag älskar henne skamlöst för det.
Amen, Amen, Amen
Ebba Forsberg