Krönika
Före covid trodde jag att Storbritannien förfogade över cirka 800 verkligt duktiga skådespelare, män och kvinnor. Efter att ha sett 4 000 engelska tv-serier har jag kommit fram till att de i själva verket är 18 stycken.
Så fort någon av dem dyker upp i rutan känner man igen ansiktet och utbrister: Nämen hon var ju polisbefäl förut! Nu är hon nunna, jo man tackar, och han där! Han var skurk bara några serier bort, nu är han universitetsrektor. Jojo. Här går det undan. Han som spelar brorsan, chauffören, var kyrkoherde förra gången och hon där, som hittade liket, hon var med i Downton Abbey och titta på den trasige uteliggaren! Det är ju Hastings från Line of Duty.
Man känner igen honom på snoken.
Man börjar också känna igen vissa berättargrepp. Om man plötsligt får se en man eller kvinna som går med sin hund i skogen så vet man: dags att hitta liket. Mycket riktigt, hunden snokar rätt på den mördade.
Om hundens ägare är en kvinna skriker hon i två minuter. Annars är det lugnt.
Vidare förstår man att om en person går in i ett mörkt rum och med ryggen mot den icke stängda dörren börjar undersöka nåt, ja då vet man att någon dyker upp och slår honom i skallen.
Stäng alltid dörren bakom er, om ni är med i tv! Lås. Om det går.
Man har också fått lära sig att den brittiska polisen är en oerhört strikt hiearki av militärt snitt med titlar långa som tandläkarminuter och de flesta högre befäl är korkade och/eller korrupta och allra längst ner på stegen står de vanliga konstaplarna, föraktfullt kallade the uniforms, människor man inte behöver hälsa på och vars namn ingen lär sig. De får knacka dörr och vakta folk som ligger på sjukhus sedan mördaren misslyckats och nu misstänks försöka en gång till.
”Fullkomligt bortkollrad av alla dessa namn utan ansikten tvingas man se serien till slut för att äntligen få veta vem mördaren är”
De får också stå vid avspärrningarna och lyfta på plastremsorna för att släppa in ett befäl eller en icke uniformerad detektiv som vill in till brottsplatsen. Ett yrke som jag tror att jag skulle klara galant. Att lyfta på plastbandet, alltså.
Ibland känner man igen en skådespelare men kan inte direkt placera honom eller henne i någon tidigare produktion. Som tur är finns på nätet rätt bra information om vad alla skådespelare heter och även en mer eller mindre fullständig förteckning över tidigare roller.
Man blir förvånad över hur lång en sådan lista kan vara.
Jakten på banditerna sker nu huvudsakligen genom övervakningsfilmer, samtalslistor, kontoutdrag och dna, varför poliserna inte behöver lämna stationen utan löser allt vid datorn.
Vilket i sin tur ger en otrolig massa dialog, svår att följa: Men om Henry gick förbi puben kl 18.50 kan han omöjligt ha sett David och Alfred eftersom de kom en halvtimme efter Viliam och Sandy som i sin tur sågs på Strutton Road kl 17 med Sara och sir Fabian och lord Dragonshire, vars närvaro intygas av Helen och Mary Ann, som satt häktad dagen före …
Fullkomligt bortkollrad av alla dessa namn utan ansikten tvingas man se serien till slut för att äntligen få veta vem mördaren är. Det är i regel den person som forslas bort i polisbil sedan en vänlig polis hindrar densamme från att slå skallen i biltaket … ■