Krönika
Min gode vän det vanvettiga Vittnet (någon gång i forntiden avhoppat Jehova) avled med buller och bång på gymmet, flög i väggen från löpbandet och dog. Till all lycka fanns en kulturkonsument i lokalen och hon inte bara visste var hjärtstartaren hängde utan även hur den skulle användas.
Vittnet återkallades och forslades till sjukhus där han observerades i ett dygn varpå han skrevs och skälldes ut.
– Begrep du inte att du gått över alla gränser? Farligt för en man i din ålder.
Sa doktorn.
Jo, nog begrep Vittnet, men han kunde inte motstå alla siffrorna på displayen på springmaskinen.
Just som han hade tänkt sluta kuta fick han syn på siffran för förbrukade kalorier: 155.
– Jag kör vidare till 160, tänkte Vittnet. Man kan inte sluta på 155. Ojämnt och dumt.
”Det fanns på den tjänstvilliga displayen alltid en siffra som var obehagligt ojämn och dum”
Han travade på och uppnådde 160 kalorier. Men då fick han syn på tiden. 28 minuter och 30 sekunder.
– Jag springer på till 30 minuter jämnt, tänkte han.
När han kutat i 30 minuter såg han siffran för tillryggalagd sträcka: 13 kilometer och 500 meter.
– Jag kör till 15 kilometer, tänkte Vittnet och fortsatte. Inte tusan kan man lägga av vid drygt 13 kilometer.
Och sådär höll han på. Det fanns på den tjänstvilliga displayen alltid en siffra som var obehagligt ojämn och dum, Vittnet kunde inte förmå sig att stiga av utan kutade och kutade tills … som sagt.
Sen höll han på att göra samma trick med en dammsugare, men där räddades han av ett batteri.
Han hade nämligen köpt en svindyr dammsugare som man håller i handen och inte släpar runt på golvet. Dammsugaren hade ett munstycke som skickade iväg grönt ljus framför sig och detta ljus avslöjade obarmhärtigt minsta lilla dammkorn eller annat smått som låg på golvet, smulor och sånt. Allt. Hur litet som helst.
Vittnet var alldeles fascinerad och dammsög och dammsög sitt kök men han kunde inte få det så rent att inte det där gröna ljuset hittade nåt att jaga.
”Spänn av! Acceptera ditt golv
som det är”
Till slut torkade han noga av golvet med fuktig trasa, flera gånger, och sen tände han dammsugarljuset igen i tron att nu var det väl f…
Nähej. Massor av små korn. Just där han torkat! Hur var det möjligt?
Nu var det så att denna dammsugare drevs av batteri och måste laddas då och då. Som tur var för Vittnet sa det plötsligt SLURP i maskinen och ljuset slocknade och batteriet var tomt.
Laddningen tar tjugo minuter.
– Ingen kvinna skulle vara så korkad som du, kära Vittne, sa jag.
– Du gör projekt av allt och drivs av en lust till perfektion som inte går att uppnå. Spänn av! Acceptera ditt golv som det är.
– Golv, sa Vittnet, det är inget golv, det är ett sandtag.
Vittnet använder numera alltid skor inomhus och dammsuger och dammsuger och som sagt, vore det inte för att batteriet måste laddas då och då skulle han dammsuga ihjäl sig. ■