Krönika
Jag har alltid gillat tidig höst. Att komma ut en septembermorgon och känna krispigheten i luften, ger mig en känsla av nystart. Kanske är det minnet av terminsstart i skolan för länge sedan.
Har ni hört att man kallar hösten för tjejnyår? För att det är då som många unga kvinnor satsar på nystart och nya mål.
Det behöver man ju inte vara ung tjej för att göra. Jag tycker att livet är ett ständigt flöde av nystarter, målsättningar och examensdags och tacksamhet och firande.
Min vän Doris har lärt mig att mål ska skrivas ner, vara mätbara och följas upp. Och hon och jag har i snart tjugo år praktiserat det tillsammans. Väldigt viktigt är att det sker under trevliga former tycker vi. Varje vår åker vi ut till Fjäderholmarna utanför Stockholm, slår oss ner i solstolarna med havsutsikt, andas ut, går och köper kaffe och något gott och så pratar vi om livet. Tills vi skärper till oss och plockar fram våra anteckningsböcker och läser upp vilka mål vi satte på julavslutningen med hotellfrukost i december. Och så fnissar vi åt alla mål som vi missat och berömmer oss själva och varandra för de mål vi faktiskt uppnått. Det är stort och smått – från ”äntligen sätta upp den där tavlan” till ”planera in minst två roligheter varje månad” eller ”röja i garderoben”.
Sen får vi gå och äta lunch, titta ut över havet och se på fåglar och båtar och andas in den saltmättade luften. Och så tillbaka till anteckningsböckerna. Först skriver vi upp vad vi är extra tacksamma över för terminen som gått. Sedan sätter vi upp nya mål inför hösten – att utvärderas vid stor julfrukost i december.
”Det är så tröstande tycker jag
med växlingen”
Det är en nåd att ha en klasskamrat att dela bänk med i livets skola.
Och så här års när sommaren säger adjö och hösten står fin och vattenkammad beredd att ta över så känner jag hur mycket jag tycker om årstiderna. Det är så tröstande tycker jag med växlingen. En tid för att växa och gro och sprudla och utforska, en tid för att vila, tänka efter, smälta alla intryck, mylla ner sig lite i de existentiella djupen. Jag gillar det där att dunka på som en tvåtaktsmotor genom livet.
Tycker att Per Wästberg formulerar det bra i boken Tillbaka i tid.
”Livet är mångfalds myller, streck och punkter, flimmer och yrande dans. Ingen överblick. Men konsten ordnar, städar upp, lägger till rätta. Den är husmor sedan gästerna gått.”
Men för mig är det inte konsten som är den som plockar undan glas och skakar kuddar och tänker över vilken rolig fest det varit, det är jag själv och mina tankar. För numera tycker jag som min faster Kärstin sa att när man blir äldre kan man njuta tre gånger av allting, när man planerar, när man upplever det och sedan när man minns.
Och nu njuter jag av hösten, av att få lite mer ordning på alla flaxande kreativa tankar, få ”kamma hjärnan” – visst är det ett underbart uttryck. Det har jag snott av en författare som skrev att när han vaknade lite virrig så började han med att kamma hjärnan genom att jobba en stund. Själv behöver jag både det somriga vindrufsiga i mitt hår och att nu få packa min mentala skolväska, kamma hjärnan och börja en ny termin i livet skola.
Jag önskar dig en alldeles underbar höst, med krispig luft, vackra höstfärger och nya lärdomar! ■