Krönika
Jag sjöng ”Till Paris, till Paris, ska vi rida på en gris”, när jag jag var liten.
En av Lennart Hellsings genialt knasiga texter, ser jag nu när jag googlar min barndoms grisresa.
Själv ska jag åka till Paris med min syster, med tåg.
Det blev bestämt i en ovanligt impulsiv stund. ”Jag åker med”, sa jag – bara så där.
Som om jag var 19 och inte 74.
Jag kan sakna det där impulsiva. Att som mitt granne, Milla, elva år, ha mottot ”Kör hårt och ta smällarna!” (Visst är det lysande att redan som elvaåring ha ett valspråk!)
Men jag kände när jag pratade med min syster – att nu gäller det. Nu är det carpe diem (fånga dagen) som gäller eller snarare carpe annum (fånga året). Min syster har kuskat genom Europa med tåg i många år. Ska jag få dela hennes upplevelse av att åka liggvagn till Hamburg, byta tåg på olika stationer och ta mig fram så får jag passa på nu. Vi är ändå 152 år tillsammans.
Så jag sa ”Jag åker med till Paris”. Själv ska syrran fortsätta resan längre. Men Paris blir bra för mig. Vi ska gå bo på kvinnoavdelning på vandrarhem, gå på mina favoritrestauranger och bara dela upplevelsen.
Nu för tiden slår nästan alltid bekvämlighetens kranka blekhet till efter att jag sagt ja till saker.
Men varför bestämde jag det? Tänk om jag missar tåget? Och hur trött kommer jag inte bli?
Men jag vet hur jag är. I de lägena gäller det bara att fråga sig ”Vill jag verkligen det här?” Är svaret ja, så gäller det bara att härda ut med den där kliande obekvämlighetsoron och så planera extra noga.
När det där projektet – en resa, en fest, en teaterkväll sedan närmar sig så slår det inte fel. Orosdimman lättar och jag känner plötsligt ”Men så kul det ska bli”.
Och att få komma tillbaka till Paris blir perfekt.
Det var dit jag åkte när jag skulle fylla 60. Ensam. För att ta reda på vad jag ville göra med resten av mitt liv. Jag satt i flätade caféstolar med en kopp kaffe framför mig och tittade på den teater som är en strid ström av förbipasserande, piffiga franska damer och hoppande barn, små skockar av turister och snabbpratande studenter …
”Jag vill vara levande så länge jag lever”
Där satt jag och lät tankarna gå.
Vad ville jag göra med resten av mitt liv?
Jag vet att det inte är drömmen för alla att resa ensam. Men för mig var det perfekt, jag promenerade och tittade på floden Seine och på de gamla husen. Jag åt goda middagar. Jag återvände till mitt hotellrum och hörde sorlet av stadslivet som fortsatte därute, blandat med pianoklink från någon våning.
Och jag tänkte.
Det är en lyx att bara få promenera med sina egna tankar.
Vad ville jag göra med den tid jag hade kvar?
Jo, det jag kom fram till där och då – det var ”Jag vill vara levande så länge jag lever”. Inte krympa mitt område, inte bli för försiktig. Vara levande.
Och då gäller det att våga säga ja
i stället för nej ibland.
Sedan behöver livet inte vara ständiga projekt och äventyr. Jag hörde en gång författaren Theodor Kallifatides tala om att i hemma i byn i Grekland var det bästa omdöme en man kunde få efter sin död ”Han skötte sina olivträd bra”. Jag tror att jag ska satsa på att sköta mina olivträd här i livet. Njuta av varje nu, vårda mina relationer, utvecklas. Lugnt och långsamt. Och olivträd lär ge störst skörd vid 20 år, men godaste oljan när de är mellan 50 och 150 år. Så jag har tiden för mig.
Det ska jag fira i Paris.
”Det kan ta några år, men jag tror nog att det går”, diktar Hellsing om grisresan. Med tåg går det snabbare till Paris än med gris. Men livsresan hoppas jag ska vara några fina år till! Levande år. Utan att stelna till för mycket vare sig i leder eller idéer. Jag säger som Milla: ”Kör hårt och ta smällarna!” ■