Det är inte ont om medaljer hemma hos PRO:aren Anita Fast. Guld, brons och silver dinglar från hennes händer och vittnar om alla lopp hon deltagit i, senast VM för veteraner.
Det var framför allt för att vinna guld på 5000 meter som Anita Fast en varm augustidag kopplade på husvagnen och åkte de 48 milen till Göteborg där veteran-VM i friidrott hölls i år.
Då hade hon tränat hårt hela sommaren både på egen hand och tillsammans med Turebergs friidrottsklubb. En covidinfektion sista veckan före invigningen kunde inte stoppa henne.
Namn: Anita Fast.
Bor: Viksjö, utanför Stockholm.
Ålder: 83 år.
Familj: Sambon Bertil Nyman, labradoren
Tilda, 2 döttrar, ett barnbarn samt 2 bonusdöttrar.
Tidigare yrke: Ekonom.
Intressen: Löpning, musik, hundar.
Siktet var inställt på guld på 5000 meter men när hon ändå åkte ner passade Anita på att boka in ytterligare två lopp – på 1500 meter och 400 meter.
För Anita, som sprungit maraton och triathlon flertalet gånger, var det sträckan på 400 meter som var mest skräckinjagande.
– Jag har ju alltid sprungit långa sträckor. Jag tänkte – varför anmälde jag mig till det här? Jag har ju ingen chans.
Men Anita sprang. Och hon tog sig till final. Ettan och tvåan låg långt före på banan men trots allt tvivel på sin förmåga att springa kort och snabbt befann sig Anita plötsligt i en kamp om bronset.
– Där var det på upploppet som jag sprang förbi en kvinna, hon var alldeles vid sidan av mig. Jag bara tänkte ”brons, brons, brons” och att jag skulle komma före, säger Anita.
Och brons blev det. Hon fick även ta emot silvermedalj för loppet på 5000 meter.
– Jag är nästan mest stolt över bronset. Det var så oväntat att jag kunde pinna på sådär, säger Anita.
Med på resan de där soliga dagarna i augusti var också en trogen hejaklack: Anitas sambo Bertil Nyman, deras döttrar med respektive, några vänner och labradoren Tilda.
Till skillnad från löpningen som följt Anita genom en stor del av livet kom Bertil in i hennes liv i 70-årsåldern. De hade båda ganska nyligen förlorat sina makar när de fick syn på varandra i vimlet på en dans i Alvik Folkets hus en söndagseftermiddag.
– Han kom och bjöd upp mig och så dansade vi och pratade lite. I slutet av kvällen bad han om mitt telefonnummer och så ringde han dagen efter och på den vägen är det.
Det skulle visa sig att Bertil och Anita hade många saker gemensamt. Inte bara intresset för hundar och musik utan också flera livsomständigheter. De hade gift sig samma år med bara ett par veckors mellanrum, bott i radhus och fått två döttrar var.
Trots att det nu gått drygt elva år sedan de träffades har de bara bott ihop i fyra.
– Vi hade haft långa äktenskap, han hade varit gift i 48 år och jag i 46, så vi hade inte varit ensamma så länge. Då ville vi inte göra så allvarligt av det på en gång utan man vill känna sig för.
När flyttlasset gick från Anitas lägenhet på Södermalm till Bertils radhus i Viksjö utanför Jakobsberg i Stockholm stod de plötsligt med dubbel uppsättning av hem.
– Det var ju ganska jobbigt för han hade ett radhus som var fullt möblerat och jag hade en lägenhet som var fullt möblerad. Det var ett pyssel. Vi fick båda göra oss av med en del saker och sen på något vis fick vi in möbler och alla saker. Jag kom med nästan 60 flyttkartonger. Jag vet inte riktigt vart de har tagit vägen men de har i alla fall blivit uppackade.
I ett hörn bredvid bokhyllan står en trumpet och ett klarrött dragspel. De representerar i all sin enkelhet den tillvaro som Bertil och Anita har tillsammans. De repar tillsammans i musikcirkeln Samspel via PRO och ABF. Dessutom har de också ett litet gäng som spelar tillsammans på husvagnsträffar.
– Några år efter att vi träffades tog vi upp musiken. Vi hade båda spelat som barn men hade vid det laget haft ett cirka 65-årigt uppehåll. Det gick knackigt får man lov att säga. Vi var kanske 77 när vi började försöka lite mer och sen har det blivit mer och mer.
När Anita flyttade ihop med Bertil var det inte första gången hon lämnade Södermalm. 23 år gammal flyttade hon för första gången – då till Årsta tillsammans med sin första man efter uppväxten på Södermalm. De fick två döttrar och började efter några år drömma om ett liv med trädgård och barn som kunde springa fritt.
Ett prisvärt erbjudande från Småstugebyrån – numera Småa, om att bygga ett eget radhus i Salem var något de inte kunde stå emot. Byggprojektet skapade en stark gemenskap i området.
– Alla byggde likadana radhus så det blev en väldig sammanhållning. Och en massa barn som hade jättekul tillsammans. Vi hjälptes åt och umgicks, mycket fester blev det. Jag har fortfarande vänner kvar därifrån.
När barnen kom var Anita hemma med dem i tolv år. Hon minns det som en mysig men ibland lite enformig tid. Det var under den här perioden som hon började springa.
– De anlade en motionsslinga i Salem som var fruktansvärt jobbig. Den var 2,3 kilometer, säger hon med ett skratt.
– Där började jag springa med kompisarna. De lade väl av efter något varv men jag sprang flera varv och flåsade runt i backarna.
Jag har undrat när jag ska börja känna mig gammal
Någon gång när mina döttrar var med sa de: ”Mamma du har ingen kondition, du är bara envis”.
Men konditionen kom och därefter också deltagandet i allt tuffare lopp. Hässelbyloppet som är en mil långt, Lidingöloppet på tre mil, flera Stockholm maraton samt ett triathlon och flera tjejmilen.
Efter åren hemma med barnen började Anita jobba som ekonom på Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation. Där blev hon kvar tills pensionen vid 67. Om man nu ska kalla det pension, för bara några veckor senare blev hon kontaktad av en revisionsbyrå och jobbade i ytterligare fem år.
När arbetet var som mest intensivt blev löpträningen lagd på hyllan. Anita hade dessutom fått meniskskador och behövde vila. Vid 70 års ålder, efter ett uppehåll på 20 år, kom lusten att springa tillbaka. Och strax efter 80 var hon alltså redo att delta i både veteran-SM och veteran-VM i friidrott.
Just nu har Anita Fast inga nya lopp inplanerade men träningen rullar på som vanligt. Även om livet kan vara hektiskt ibland ser hon till att hitta stunder av njutning.
– På torsdagar tränar jag med Tureberg på förmiddagen och spelar dragspel på eftermiddagen. Då går jag upp tidigt på morgonen och packar äggmacka, kaffe och russin. Och det kan jag tänka på när jag springer: Åh om en halvtimme får jag sätta mig med min äggmacka och kaffe.
Även om Anita har en stark vilja att vinna och tävla betonar hon gärna vikten av att träna för hälsans skull. Det är den största motivationen tycker hon.
– Jag har undrat när jag ska börja känna mig gammal, först tänkte jag vid 70, sen 80 och nu vet jag inte. Kanske vid 90, säger Anita. ●
■ All rörelse är bra. Du måste inte springa, en promenad är också bra för hälsan.
■ Börja lugnt för att undvika skador.
■ Anmäl dig till tävlingar eller träna tillsammans med andra för att hålla motivationen uppe.