Kvinnorna i PRO Skene träffas varannan vecka och stickar kläder som de skänker till ett barnhem i Tanzania. Men här räknas inte skickligheten med stickorna utan först och främst glädjen över att ses.
Höstsolen skiner över Skene, en ort som sedan länge är sammanväxt med Kinna, i Västra Götaland. Klockan är strax halv två. Kvinnorna i PRO Skenes stickgrupp skyndar till kvartersstugan i bostadsområdet i Saläng. Dags att samlas kring det stora bordet för att tillverka kläder och dockor till barncentret i Tanzania.
Någon har med sig ett kaffepaket, Lena Larsson har bakat.
– Vi turas om, säger hon och visar en kladdkaka som snart ska avnjutas.
Det sorlas och skrattas. Alla har något att berätta. Det har ju gått två veckor sedan de sågs sist.
Stickgruppen anordnas i form av en studiecirkel i ABF:s regi där PRO betalar lokalkostnaden. De är 8 entusiaster mellan 72 och 85, alla kvinnor.
– Vi försöker värva fler hela tiden, säger Kerstin Sjöland. Vi har en trevlig gemenskap samtidigt som vi håller på med välgörenhet.
Kerstin Sjöland förevisar det stora bordet med färdiga plagg och leksaker. De ska packas och skeppas iväg.
– Var och en stickar det den vill, förklarar hon.
Mottagarna av det som PRO:arna i Skene stickar, barnen på centret i Tanzania, är mellan tre år och tonårsåldern. Men många vill sticka små babykläder och det går förstås också bra.
– Vi har kontakt med en förlossningsavdelning på ett sjukhus där kvinnorna inte behöver betala för sig, berättar Kerstin Moberg, som är drivkraften bakom Tanzania-centret.
– För 17–18 år sedan när hiv- och aidsepidemin bredde ut sig ökade antalet gatubarn och vår hjälpverksamhet började i liten skala. Just nu är det 20 barn som bor på centret.
Och eldsjälen Kerstin Moberg tigger, pratar pengar och får in bidrag via sin hemsida kitaa.se. PRO:s stickdamer stöttar med kläder, lotterier och insamlingar. Nu har man hållit på i sju år.
En gång om året åker Kerstin Moberg till Tanzania med resväskorna fulla av barnkläder.
– Man får ha med 23 kilo så det blir en del. En gång blev jag stoppad i tullen. De öppnade väskorna och hällde ut kläderna. Då fick jag betala tull men det blev inte mycket pengar med svenska mått mätt.
Och den som tror att det är varmt överallt och alltid i Tanzania tror fel.
– Centret ligger vid Kilimanjaros fot på 1 800 meters höjd och där är nätterna kyliga. Alla vuxna har stora mössor och tjocka tröjor, berättar Kerstin Moberg.
Mosstickning, slätstickning, mönsterstickning – man kan inte låta bli att beundra de färgglada konstverken.
Stickorna klirrar hemtrevligt runt bordet och det blir mycket prat om ditt och datt i väntan på kaffet.
– Det är så roligt att bara umgås och jag brukar säga att man inte behöver sticka för att vara med. Det räcker att man dricker kaffe och pratar, säger Kerstin Sjöland.
Gruppen stickar i syntetgarn.
– Kläderna väger mindre på det viset och är också mer lättskötta. Oftast har man bara kallvatten att tillgå, säger Kerstin Sjöland.
Monica Frank var en av dem som inte alls tyckte att hon kunde sticka.
– Ni skulle se mitt betyg i syslöjd, skrattar hon. Men nu stickar jag både det ena och det andra. Lena och Britt hjälper mig när det går galet.
– Oj, nu tappade jag en maska, muttrar Iréne Zackrison. Men vad gör väl det …
Gun-Britt Stigson erkänner att hon inte heller är så haj på stickning.
– Men jag lär mig. Nu har jag fått koll på strumpstickning.
Rosa Lill har med sig en påse med sådant som hon stickat hemma: en grå katt, dockor och tröjor.
Gänget berömmer. Så fint!
– Jag stickar dygnet runt. Kan gå upp på natten och sticka. Jag tänker inte ens på det.
En katt tar en dag att göra, säger Rosa Lill.
Britt Spång har också mycket på sitt CV, numrerade gosedjur med namn till exempel. Lena Larsson stickar bäst framför teven när det är fotboll.
– Jag håller min man sällskap och tittar upp varje gång det blir mål.
De andra nickar igenkännande. Teven funkar.
Snart sprider sig kaffedoften. Muggar, skedar och servetter dukas fram.
I soffhörnet sitter PRO Skenes ordförande Tomas Stigson och myser.
– Det här är ett sådant fantastiskt initiativ. Det är bara att beundra. Och behöver de garn är det bara att säga till. ●
”Knitting Lottas” vantar: Utförlig beskrivning
När PROpensionären efterlyste PRO-föreningar med en stickgrupp blev gensvaret stort, och det finns säkert ännu fler stickgrupper i landet. Kolla med din egen förening, eller om du själv vill starta en stickgrupp.
Här är några PRO-föreningar som har en stickgrupp, varav många i Ångermanland där det verkar stickas för fullt, och som välkomnar fler medlemmar:
l PRO Ramsele-Edsele, i Ångermanland, har sedan flera år en grupp,”handarbetsträffen”, på 13-15 kvinnor. Men man måste inte handarbeta, det går lika bra att komma ändå. Det viktigaste är samvaron. De lär sig den gamla sticktekniken tvåändssticknning och även olika sätt att sticka hälar.
l Bollsta PRO, också hemmahörande i Ångermanland, har nyligen startat en grupp som träffas och stickar en gång i veckan, i Stenskolan i Bollstabruk.
l PRO Björkå, i Ångermanland förstås, har en grupp som träffas en gång i veckan och både stickar, virkar och broderar. Gruppen har funnits i ca 20 år. Många alster skänks till en hembygdsgårds lotteri men en del även till PRO:s auktion och lotteri.
l PRO Borås-Västra, i Södra Älvsborg, har en grupp som träffas varannan måndag, där de flesta stickar och någon broderar. Gruppen på 13 personer har funnits i 1,5 år.
l PRO Västland, i Uppland, träffas varje torsdag i PRO-lokalen i Karlholm. Gruppen har funnits i cirka 15 år. De skänker till olika grupper som delar ut till behövande både här i landet och utomlands.
l PRO Kinna i Västra Götaland, nära PRO Skene vars stickgrupp som skildras i reportaget, har en liten stickgrupp. En del alster har varit med på Lysande fönster, som är som en stor adventskalender i Rydals Museums fönster.
Att starta en stickgrupp, som PRO Skene gjorde för sju år sedan, kan vara ett bra sätt att råda bot på ofrivillig ensamhet bland medlemmarna i en förening. Att dessutom skänka det man stickar till välgörande ändamål gör det förstås inte saken sämre.
Kerstin Sjöland, som leder stickgruppen i PRO Skene, har några tips till andra PRO-föreningar som vill starta en stickgrupp:
”I botten kan man tänka på att det bör vara en aktivitet för att träffas och umgås. Ingen prestation, alla gör efter sin förmåga. Gruppen ska inte vara för stor, lokalen ska ligga centralt i markplan så att det är lätt att ta sig in och ut. Utan gemenskap blir många ensamma.
Om man vill skänka det som gruppen stickar kan man kontakta till exempel kyrkan, kvinnojouren, insamlingar till behövande m m. Just nu är många i Ukraina i behov av kläder.”