Alla behöver en tolvåring ibland

Man borde ha en tolvåring att fråga, suckar jag när det är något krångel med datorn eller mobilen.
En tolvåring som enkelt knappar runt utan att tveka och som är uppvuxen med att internet är lika enkelt som att cykla eller vispa ihop en sockerkaka.
Min egen tolvåring är förankrad i 1960-talet. Hon satt på golvet i Gunillas rum och lyssnade på en ny singel på den lilla portabla skivspelaren. ”She loves me, yeah, yeah, yeah”. Dom heter Beatles och är väldigt populära, berättade Gunilla.
Och det hade hon ju rätt i.

Min tolvåring skulle slå dagens små datorgenier i att vässa blyertspennor i veva-runt-pennvässare, ringa på en telefon med nummerskiva och konsten att gå med en ärtpåse på huvudet i gymnastiken. Vilken dag som helst.
Det känns lite härligt att ha svenskt 60-tal som en skatt inom mig. Ja, jag är förankrad där. Jag var med. Hammarskjöld och Erlander är inte enbart historieboksgubbar för mig och jag kan faktiskt sjunga med i Pelle Myrans ”Denna kåk, den har hängt i och den har stått i vått och torrt/Men nu är det slut på det för nu ska trettifyran bort”.
Och mitt livs kåk den har också hängt i och stått i vått och torrt men än är det inte slut. Det är ett rejält 50-talsbygge. Med folkhem och framtidstro och blommande äppelträd och farstubro. Borde kanske rentav vara kulturminnesmärkt.
Jag tyckte att författaren och professorn och klokmänniskan Bodil Jönsson uttryckte det så fint i sin bok När horisonten flyttar sig, att olika tider finns inbyggda i våra livs årsringar.
Så när jag imponerad och inspirerad och en aning vänligt avundsjuk på internet följer mitt 20-årslånebarn när hon reser med ryggsäck och ett kärleksfullt litet gäng av jämnåriga genom Thailand, Laos, Kambodja, Vietnam och Indonesien. Då vet jag samtidigt att min egen inre 20-åring präglades av 1970-talet, vilsenhet, jobbet som kontorsassistent på Tullkammaren i Lysekil och Hoola Bandoolas Vem kan man lita på?