I paradiset med Bob Dylan

Jag anade att den skulle vara bra, men kunde inte ens i mina vildaste drömmar tro att den skulle vara så här omskakande.
Cat Power heter egentligen Chan Marshall och är 52 år och sjunger alltså Dylan. Det är sensationellt.
Herregud, som Björn Ranelid skulle vrålat.
Det är så enkelt sensationellt att svenska recensenter knappt vågade ta i det med tång när albumet släpptes under förvintern.
Cat Power gör sin egen version av Bob Dylans klassiska konsert 1966 när han uppträde både akustiskt och med rockband och under rockdelen hånades av publiken och till och med fick höra någon skrika ”Judas” åt honom.
Cat Power gör hela albumet så bra att jag skulle vilja påstå att det var ett av 2023 års bästa.
Och – det är paradoxen – det beror enbart på den första akustiska delen.
Den andra, den elektriska, är bara normalbra. Okej, men inte mer.
Men den akustiska delen är ett under av klass, stil och värdighet. Och samtidigt dess motsats, egentligen, för då Dylan är smart och kaxig är Cat Power ödmjuk och känslostyrd. Hennes röst – en mezzo på väg mot
alt – flödar över av känslor och dryper av sensualism.
Och bättre betyg kan väl inte – om vi ska vara riktigt ärliga – en sångare få. Oavsett kön.
Visions of Johanna, Just like a woman, Desolation row, låt efter
låt, går så på djupet av den mänskliga kostcirkeln av känslor, att man
inte vill vråla Judas utan mer är rädd att man hamnat i Paradiset
med äpplen och ormar.
Akta dig Adam, skriker jag.
Heja Eva, skriker nån annan.
Smaka på äpplet, skriker en tredje.
Bob Dylan bäst även 2023, alltså. Tack vare en 52-årig kvinna från Atlanta i USA och de är verkligen värda både era och Judas alla silverpenningar.

Cat Power Sings Dylan:
The 1966 Royal Albert Hall Concert