Kaj – arbetsamma karlar

Snart är det dags för den stora Eurovisionfinalen i Basel i Schweiz (12-17 maj) och då är det också dags för kulmen på den extrema kulten kring det finländska fenomenet Kaj och deras bastupop som chockat hela det finkulturella etablissemanget kring allt vad Mello och fulpop heter:
Måns Z gråter och surar, ni vet.
Popskribenterna gnäller och hatar, ni vet.
Och framförallt: förskolebarnen jublar och dansar.
Precis som det ska va’, alltså, med Mello. Inget är nytt under solen.
Men Kaj har funnits längre än så och förra året kom deras senaste album med den något förvånande titeln Karar i arbeit och om jag får gissa så tilltalar den förskolebarnen betydligt mindre än bastu-hiten.
Snarare tror jag den kan tilltala gamla progglyssnare som en gång i tiden gillade Dag Vag, Iggesundsgänget och Aston Reymers Rivaler. Kantigt och mycket charmigt med andra ord.
Texterna är sanslöst speciella. Liknar inget annat. Vilka annars skulle komma på tanken att skriva ett album kring temat karlar i arbete? Inte många.
Men texternas ironiska tokroligheter kompenseras rikligt med melodierna och distansen och de dansanta inslagen.
Jag tror inte det finns något band i Norden som är så dansvänliga som Kaj. Inte ens Vikingarna.

Och texterna är ju vanliga berättelser om mäns liv – inte bara i arbete. Här finns centralpoesi om det vanliga livet och kivet på kontor med allt vad relationer heter. Som den här från fina Ängeln i e-posten:
”Jag har pengar på banken/du har fjäril i svanken.”
Varken mer eller mindre.